Idag för tre år sedan bilade jag och Per genom öknen från Joshua tree till Las Vegas för att fira nyår där. Vi hade bara varit ihop i några månader så det var en stor grej att åka på en sån här semester tillsammans. Vi rattade den hyrda Mustangen till ett extremt cheasy hotell med italienska ambitioner off strip. På nyårsafton käkade vi hämtsushi på rummet, och gav oss sen ut i den magiska Vegas-natten. Per hade tidernas flyt och vann en hög deg vid blackjack-borden och vi firade med att köpa sinnessjukt överdyra inträdesbiljetter till Pamela Andersons nyårsfest på Caesars palace. Där drack vi skumpa och hånglade in tolvslaget under ett fyrverkeriskådespel av den magnitud man kan förvänta sig av en stad som Vegas. Vi var så klart väldigt nykära och betedde oss därefter. Samtidigt var Per så underlig. Plötsligt lite svartsjuk av sig. Ställde väldigt mycket frågor om mig och om allt. Var liksom… nervig. Några dagar senare skulle jag få veta varför. Den femte januari, vi hade varit ihop i fem månader den dagen, friade han på en restaurang i Los Angeles. Fastän jag inte på något endaste sätt hade haft det på känn tvekade jag inte ett fragment av en sekund innan jag sa jag. Vi drack drinkar och champagne. Sedan hoppade vi in i en taxi och åkte tillbaka till vårt mögelluktande hostel och ett rum med gröna väggar och en stor, rund orange säng. Där ringde vi och smsade familjen och kompisar och berättade den glada nyheten. Dagen efter hoppade vi på ett plan och åkte vidare till Hawaii.
Jag kan inte fatta att det gått tre år. På ett sätt är minnena så otroligt tydliga. Å andra sidan har det hänt väldigt mycket sedan dess. Två vackra små barn har vi fått. Och vi bor i hus. Tillsammans.
Jag vet. Jag ägnar mig hemskt mycket åt reminiscande av minnen just nu. Vet inte varför. Kanske bara är en fas. Skönt dagdrömmeri. Iår firar vi nyår i Farsta. Inte fy skam det heller.
Lämna ett svar