(Jag och mina bästisar Theresa och Lovisa när vi var 25-ish, i en liten, liten lägenhet på Söder i Stockholm där jag bodde med min kille Andreas)
För ett par dagar sedan bad jag er om tips på ämnen ni vill läsa mer om. I en kommentar radade Bea upp tre punkter hon ville veta mer om. Så jag tar och svarar på det helt enkelt!
Jag skulle vilja läsa om följande:
1: Hur det gått att lära sig engelska för Bonnie och Rio? Är de helt flytande? Har de tappat svenskan? Pratar ni både engelska och svenska med dem?
Bonnie och Rio pratar fantastiskt bra engelska (med en liten Arnold Schwarzeneger-brytning (men vem har inte den!) de har lärt sig av att umgås med amerikanser i skolan och språket har liksom bara kommit automatiskt. Otroliga är vad de är, barns hjärnor. Hemma pratar vi bra svenska, det skulle kännas larvigt och gå runt och krysta fram halvrisig engelska (vi vuxna alltså, barnen är ju mycket bättre och mer naturliga med engelska än vad vi är, jag brukar lyssna på dem när de pratar och lära mig vissa uttal och hur man använder en del prepositioner och så) när vi är så mycket bättre på svenska.
2: USA vs Sverige. Vad är för- respektive nackdelarna med att bo i USA och Sverige? Som det känns nu, kommer ni någonsin att flytta tillbaka till Sverige?
Vi kommer absolut att flytta tillbaka till Sverige. Det är härligt att vara här, men det är ändå inte hemma liksom. Det jag inte saknar med Sverige är (förutsägbart nog) vädret mellan november och mars, den där formen av missunnsam gnällighet som jag inte tycker att man stöter på alls lika ofta här. Det bästa med LA skulle jag säga förutom den vackra naturen och tillgängligheten till i stort sett allt – är den otroligt positiva du-kan-bli-vem-du-vill-känslan som ligger i luften här. Jag tycker att jag vuxit och vågar ta mer plats sedan vi flyttade hit. Nackdelen är att det är en stor stad med mycket avgaser, samt att det ligger alldeles för långt från Sverige.
3: Jag skulle vilja ha ett inlägg med tips riktat till en orolig tjej på 25 år som står mellan två världar; vuxenvärlden och ungdomsvärlden. Kommer saker lösa sig? Hur vet man vad man ska jobba med? Hur träffar man mannen i sitt liv? Känner man sig mer lugn som 30-åring? Vore jättekul om du kunde dela med dig av din erfarenhet och berätta hur du mådde och tänkte kring livet när du var 25.
Bea, det här är typ mitt favoritämne, men jag ska försöka hålla mig kort. När jag var 25 var jag helt besatt av tanken på att jag måste välja. Hur ville jag egentligen leva mitt liv? Jag hade tre spår som jag velade mellan. Skulle jag bli bullmamman, familjekvinnan som hade en massa barn som hon älskade och älskade att vara med? Ville jag bli vagabonden som reste och såg världen? Eller, ville jag bli karriäristen som var en jävel på att jobba och som fick syssla med det jag gillade?
Lättnaden när jag som 27-åring nånstans kom på svaret: JAG KAN GÖRA ALLA TRE! Jag behöver inte välja. Kanske går det inte att maxa alla tre spåren på exakt samma gång, men de kan finnas där hela tiden och liksom gå på lite olika hög växel, växelvis. Jag hade sjuk åldersnoja när jag var 22. Tyckte att jag var gammal och att det mesta kändes stökigt och nu skulle jag snart vara 25 och efter det skulle livet bara bli en enda lång utförsväg av tristess. Ha ha ha, oj oj voj, sällan har en människa haft mer fel. För min del känns det som att allt som hände innan 27 bara var ett enda långt insamlande av erfarenheter och känslor som liksom berikat mitt liv på olika sätt och som jag nu lugnt kan bära med mig i vuxen ålder. Allt blev bättre efter 28. Jag var liksom klar med veleriet då på något sätt, och ja, man blev lugnare, och så tror jag att det är för många. 28 verkar vara en magisk ålder på något vis. Hur man hittar mannen i sitt liv? Man gör det genom att sluta föreställa sig hur han ska vara och se ut, och öppnar sinnena för att kunna ta emot den människa som man i grunden verkligen, verkligen tycker om och som får en att må bra. Om han som i mitt fall sedan råkar ha för små bootcut-stretchjeans och inte alls vara den korta, mörka, tatuerade basspelare som jag föreställt mig så är det bara för att du, jag och alla andra ska lära oss att kärlek har väldigt lite med jeansmodeller att göra.
Lämna ett svar