Det känns lite som att hela världen deppar nu. Eller i alla fall hela Sverige. Eller ja. Alla jag pratar med. Det är kanske vintern och mörkret eller nåt. Själv känner jag mig larvigt odeppig. Jag vetifan vad som hände, men jag har befunnit mig på en positiv roll de senaste, få se nu, fyra åren tror jag. Är banne mig svinlycklig (ja, inte som ett konstant tillstånd förstås, det finns ju dagar och nätter när jag oroas och är rädd, men på det stora hela menar jag).
Annars är det är väl så där ibland i livet. Man hamnar i lägen när man varken vet ut eller in. När man inte har en jävla aning om åt vilket håll man ska gå, eftersom ingen av vägarna känns rätt eller bra. Det är då, om man har tur, någon står där och delar med sig av ett gott råd som träffar precis rätt. Ord som får en att se klarare och inse vad som är rätt sak att göra. För mig har det hänt flera gånger. Att något sägs exakt när man behöver höra det, och i samma sekund vänder allt från totalt mörker, till mörker med en liten, liten stjärna av hoppfullt brinnande ljus i.
Jag var fast i ett fruktansvärt destruktivt och dumt förhållande som fullkomligt höll på att göra mos av mig. Ni som varit med om samma sak vet säkert hur det är. Allt är så jävla jobbigt hela tiden, och man är för knäckt och för svag för att orka lämna. Och de gångerna det för en gångs skull inte är värdelöst, är man så tacksam och njuter av att kunna pusta ut från allt det tunga att man väljer att inte ta tag i det då heller. Men till slut måste man ju. Så är det bara. Och jag var skitskraj, ynklig, svag, nedbruten, ledsen och sänkt när jag velade och ville gå men inte klarade. Totalt snuvad på allt vad självförtroende och självkänsla heter. Tänk om något i den där illusionen jag hade om oss faktiskt var sant? Tänk om jag valde fel?
Det var då Lovisa sa till mig på skarpen. Frågade hur många gånger i mitt liv jag gjort någonting jag ångrat egentligen? Jag visste ju vad som var rätt, varför tvekade jag? Och jag kände i hela kroppen att hon hade rätt. Man väljer jävligt sällan fel. Man gör inte det bara. Inte om man lyssnar på magkänslan. De där orden tänker jag på nästan varje dag sedan dess. De påminner mig om att lyssna på min magkänsla. Och det gäller förstås inte bara realtioner utan… allt.
En annan gång var det någon som gav mig rådet att den partner man väljer ska vara en person man verkligen, verkligen tycker om. Någon man i grunden gillar som människa och inte har något behov av att ändra på. Det låter kanske självklart, men jag hade varit tillsammans av folk av helt fel anledningar. För att vi på pappret ”passat ihop”. För att vi hade kul när vi festade. För att han var snygg. För att han passade in i min egen på mycket lösa grunder ihopkokade bild i hjärnan av hur den jag skulle vara med skulle se ut och vara. Och så vidare. Jag ratade den ena schyssta snubben efter den andra av fullkomligt idiotiska anledningar. ”Han har liksom fel blå färg på ögonen”. Lite så typ.
Så de där orden, att den man till slut väljer att leva med, ska vara en person som man från grunden högaktar och dyrkar – fastnade som ett klistermärke. Det tog i och för sig några år innan jag fullt ut fattade vad det handlade om, men det är en annan historia.
Nu är jag nyfiken på att höra: Vilka är era bästa råd ni fått i livet? Dela med är vetja! Kanske läser någon av alla dem som deppar och velar där ute och det blir den där ljuspunkten som leder till den rätta vägen.
Lämna ett svar