Varenda unge på Bonnies och Rios skola verkar vara född på verkar vara född på våren, och det känns som att vi inte gör annat än springer på barnkalas på helgerna. Och jag inbillar mig säkert, men jag får för mig att amerikanska barn är mer skräniga och högljudda än våra välartade svenska. Hrm hrm. Nä. Så är det förstås inte. Men en sak som jag faktist har tänkt på och som jag tror är en skillnad i hur man uppfostrar barn här jämför med i Sverige (och ni är säkert många som har en helt annan uppfattning, så det är ingen sanning jag försöker ta patent på här). Men här är föräldrar så otroligt måna om att deras små gullgryn ska få det precis som de vill ha det (och jag generaliserar förstås nu). Om alla barn på kalaset ska få en ballong när de går hem så gallskriker 5-åriga ”Mike” FÖR ATT HAN VILL HA EN GRÖÖÖÖÖÖN BALLONG!! Och försöker föräldrarna förklara att de gröna ballongerna tyvärr är slut, det kanske går bra med en röd? Detta ägnar de sig åt i ungefär en sekund innan de hoppar vidare till plan B – vilken går ut på att korsförhöra värdarna, förhandla med de andra föräldrarna, förhandla med de andra barnen och om det fortfarande inte lyckats skaka fram en grön ballong till slut lova det gallskrikande barnet att det ska köpas minst tio gröna ballonger på vägen hem. Jag antar att det är ett rätt effektivt sätt att skapa väldigt bortskämda och väldigt gastande barn. Själv är man ju lite mer ”tyssst på räj onge, va gla att du feck en ballong över hövve taget”.
Lämna ett svar