Det här med att se sitt barn i ett Lucia-tåg har jag längtat efter otroligt mycket. Förra året var Bonnie sjuk och vi fick ställa in hennes appearance så att säga. Lillan brydde sig inte så värst, jag höll på att deppa ihop över att det inte blev något tåg. Men i år så! Alla friska och glada – och klockan tre i eftermiddags tågade det pyttelilla tåget om två och två halvor – Bonnie, hennes bästis Tova och så en yngre liten kille som blev blyg samt dagmamman som var lika blyg hon och stod i hallen och sufflerade texterna medan alla föräldrarna satt i köket och åt lussekatter och drack glögg.
Just det där med Lucia blev det i och för sig inte så värst mycket av. Båda tjejerna ville vara tomtar, och Rio som också var med på ett litet hörn fick vara sällskapets pepparkaksgubbe. Nu spelar ju det förstås ingen roll, det där som var så rart att man nästan dog var ju ändå ,est själva tågandet och de små näpna rösterna som sjöng om räven som överraskade isen och om korinter-vad-sjutton-det-nu-kan-vara och ”Hej tomtegubbar” som fått snabbinläras när det upptäcktes att det skulle bli ett tomtetåg och inget annat.
Jag vet inte varför det kändes och känns så stort och speciellt. Kanske för att man har sin egen barndoms Luciaupplevelser i färskt minne. Hur högtidligt och spännande allt kändes. Kläderna. Sångerna. Applåderna från föräldrarna. Mörkret utanför och de tända ljusen.
Det var förstås alldeles fantastiskt då, och det var minst lika fantastiskt idag. Jag fick bita lite extra hårt i lussebullen för att inte börja tjuta och bli konstigaste (i alla fall i barnens ögon, de vuxna skulle säkert ha fattat) och känsligaste morsan i Farsta.
Lämna ett svar