Som gravid måste man ju någonstans längs med vägen börja gå från om och vågar inte ta ut segern i förskott-tankar till att faktiskt börja förbereda sig och på riktigt tro att det kanske kommer en livs levande bebis ändå. Att köpa de första kläderna har varje gång varit ett stort steg för mig. De där små, små, mjuka tygerna som man tvättar och viker ihop i en låda som man avsatt för hans prylar. Då börjar det bli verkligt på riktigt. Att prata namn och framtid som trebarns-familj är för diffust och svårt att greppa – men när man sätter näsan mot tyget och drar in, föreställer sig hur en liten hopkrupen kropp ska fylla pytteplagget – då är det nästan så att man vågar kasta sig loss och förlora sig och alla sina känslor till det här ofödda barnet. Det är ju lite en dag för dag-process det där. Ju närmre målet man kommer desto mer vågar man tro och hoppas att bebisen som redan är så oändligt mycket viktigare för en än man klarar av att inse faktiskt kommer att ligga i ens famn om ett tag. Ett nytt litet ansikte. En kropp böjd som en räka. En mun som letari luften efter mat. En själ som blir lugn när jag håller honom mot mitt bröst. De där ögonen som är så kolsvarta och ser ut som de redan levt ett helt liv och sett allt. Jag tillåter mig att utsätta mig för risken att börja längta dit nu. Efter honom.
Jahapp, en tårflod kom det här! Fint beskrivet Cecilia – det härliga och läskiga över att våga längta!
Jag minns hur jag längtade att bebisen skulle komma ut och jag fick hålla i den. Och nu alla dessa år senare så längtar jag lika mycket ibland efter att få hålla om dem, mina barn. En som flyttat och en stackare som är kvar och som får stå ut med att jag fångar in honom och håller honom nära en stund. Som tur är så är han ganska tålmodig…
åh, en liten tår 🙂
Fick se min april-bebis igår på RUL. Efter ett dött embryo upptäckt i v12 i våras var det väldigt skönt att få se och höra att allt såg finfint ut. Så lagom till julrean blir det nog till att köpa nåt litet 🙂
Åh så fint! Min bebislängtan växte ännu mer nu!
Vad fint du skriver, nu längtar jag ännu mer efter bebis nr 2!!
Åh härligt… Det låter så gosigt! Och kul att era tjejer är så pass stora att de är ”med” på ett annat sätt.
Ser fram emot att uppleva bebisgoset för första gången. Vilket blir om 23 dagar om min lille kille behagar hålla sig till schemat. 🙂
Vackert skrivet! Du borde verkligen fundera på att skriva en bok!
Mycket vackra ord om det finaste som kan hända i ett människoliv
Så fint. Blev lite gråtig. Kärleken till ens barn är så oändlig. Såå oändlig.
Ååååh… här sitter jag gravid i v 14 och alldeles gråtfärdig… Har haft en jobbig dag på jobbet, och förkylningen som dottern så snällt har smittat mig med har slagit till med full kraft.
Så fint du skriver Cecilia. Jag längtar så efter min egen lilla plutt.
Lycka i en liten body 🙂. Spännande tider framför er. Bästa vägen dit önskar jag dig och din familj.
Jag är inte vidare värst förtjust alla barn, men bebisar, jag älskar bebisar! Det där varma lilla knyttet i famnen skulle kunnat få mig att skaffa en hel fabrik, men eftersom jag måste älska dem i flera år än så nöjde jag mig med en liten tuffla.
Mitt andra barn är nu fem månader och jag och min kille är överens om att vi inte ska ha fler barn. Men tanken på den där blicken bäbisar har de första timmarna, den som du också beskriver. Tanken på att jag inte kommer att få se den och hålla det lilla knyttet för första gången fler gånger gnager lite i magen. Dottern är ju för sjutton bäbis ff men ändå, den där lilla nya människan som ser världen för första gången och liksom verkligen beskådar allt för första gången. Det är det vackraste ögonblicken jag varit med om!