Idag var det äntligen lite svalare, och då passade jag på att snabbt som attan hoppa i de här supersköna och snyggt skurna brallorna från supercoola svenska Jenny Grettve.
Idag var vi på möte med killen här som hjälper oss med deklarationer och annat som är en jäkla djungel att förstå sig på för en nyinflyttad (säkert för en infödd också). Och när man satt där och slängde sig med ”mortgage”, ”down payment” och ”tax reduction” tänkte jag på att det här had ejag aldrig, aldrig vågat göra för bara ett par månader sedan.
Jag är ingen jävel på engelska direkt. Inte urkass heller. Lite mitt emellan kan man väl kanske säga. Och den första tiden när vi var här och tidigare när jag spenderat längre tid i USA – så har jag känt mig helt blockerad språkmässigt. Inte vågat prata när de kan och inte jag. Så jag har varit tyst, stammande, velig, nervös – framstått som att min engelska är mycket mer begränsad än den egentligen är. Men så fattade jag att är det något som är icke-kompatibelt med amerikaners sätt att vara så är det luddighet. De är ju alltid så rakt på och tydliga amerikaner. Dessutom insåg jag att jag bland mexikaner, ryssar, armenier, koreaner, tyskar och tja, hela världens folk som bor i den här stan – är jag inte direkt ensam om att inte ha engelska som förstaspråk. Så då bestämde jag mig för att köra bara. Och sedan dess pratar jag på. Som sjutton också. Det blir fel och det blir svengelska och det blir missförstånd och ibland blir det rätt. Men de flesta rättar mig bara lite diskret och sedan pratar vi vidare. Och så mycket man lär sig när tunghäftan äntligen släpper och man slutar bry sig om grammatik och hur fan ”syrup” nu uttalas egentligen? Så det är visst inte bara barnen som får ett nytt språk med sig när det här äventyret är över – även min engelska kommer vara tja… fortfarande rätt svengelsk säkert, men betydligt rikare i alla fall!
Om man vågar då lär man sig! det är ju så, särskilt när man lär sig språk. Och precis som du kommit på, USA är fullt av invandrare som heller inte talar perfekt engelska.
Jaa! Babbla på för fan. Alla uppskattar en utlänning som gör sitt bästa vad gäller att kommunicera.
det där armbandet vill jag veta mer om och se närmare på. Medan du pratar 😉.
Jag tror att många svenska vill prata perfekt engelska – för att vi har språket runt oss i Sverige – och vi skäms när det briser. Men tänk när någon kommit till Sverige och börjar våga prata svenska. Vad imponerad man blir! Man tycker personen är jätteduktig och man fattar allt den säger fast det är långt ifrån perfekt. Brytningen är dessutom bara charmig! Tänk så om dig själv när du pratar engelska – att du är jätteduktig och jättecharmig för infödingarna 😉
Verkligen, precis så tror jag med! 🙂 Jag känner mig ofta ur-kass på att prata när jag är i ett engelsktalande land. Vill inte säga ”fel” vilket oftast slutar med att jag hellre håller truten än att bli påkommen med att säga några ord eller meningar okorrekt… Så löjligt egentligen. För vad GÖR det egentligen? Ingenting, såklart. Det är ju faktiskt charmigt, som du skrev. Och vågar man snacka, så utvecklas man ju språkmässigt mer och mer, med tiden. 🙂
Heja dig Cecilia, du är så bra!
Flyttade till USA när jag var 19, jobbade som en tok med alla möjliga grovisjobb och fick ett språk som dem som jag jobbade med. Var konferencier på en stor morsdagsgala när jag bott där ca 5 år och tyckte det flöt på som bara den. De skrattade åt mina skämt till och med! Sen visade det sig att många hade garvat åt mitt uttal – inte för att jag bröt på svenska utan för att jag lät som en råbuse. Så kan det gå. Nu bor min amerikanske make här och rullar r:n så bra att ingen anar att han kommer från Amerika – flera har undrat om han är från Finland…eller Gotland!
Jag har bott i Kanada i 6 år nu & de första veckorna jag bodde här var allt OK. Sen följde en eller två månader som bara var jättejobbiga, det kändes som om jag kom till en språklig barriär – hit men inte längre. Allt jag kunde minnas var att min engelskalärare på gymnasiet berättade för oss att vårt ordförråd var jämställt en 12-åring som har engelska som förstaspråk. Så jobbig känsla, blev i princip helt stum där ett tag för att jag inte vågade prata! Sen lossnade det (kanske är det den punkten du kommit till nu?), jag började lära mig mer & mer ord & uttryck & så träffade jag min man som är kanadensare. Oj vad jag blivit drillad sedan dess! 🙂
I fall att jag ska ge lite tips… tänk på hur du uttalar J, många svenskar uttalar det precis som vi gör hemma & de tycker de är jätteroligt här. Lägg till ett ”d” framför så att det blir mer av ett ”dj” ljud & du slipper folk som skrattar ihjäl sig när du försöker be någon skicka ”the jam jar”. Sen kämpar jag fortfarande med att få mina W:n rätt… går väl så där. Men någon annan här kanske kan tipsa?
Kör bara!
http://www.karingustafsson.wordpress.com
Lugn bara lugn, de är avundsjuka (imponerade) för att du kan TVÅ språk, de kan ett och uttal beror vilken engelska man pratar. Kram
Lugn bara lugn, de är avundsjuka (imponerade) för att du kan TVÅ språk, de kan ett och uttal beror ju på vilken engelska man pratar. Kram