… eller ja, ”Tillbaka i Miami” som man ju också skulle kunna uttrycka det om man vill.
Vi har varit på en fyradagarskryssning till Bahamas och Key West, en resa jag gav till Per i 40-årspresent när han fyllde i februari. Det är ju svårt det där med presenter. Antingen kan man ju skippa dem helt, eller så har man en stor fest, eller så satsar man så mycket man nu klarar av. Men vad sjutton ska man i sådana fall ge? Per har alltid velat åka på kryssning, själv har jag väl aldrig riktigt slagits av tanken (men så kommer jag också från en familj där resa och resor ska vara autentiska upplevelser, allt ska vara äkta och på riktigt, bevämlighet är närmast en synd. Under tidigt 90-tal innebar semestrar för mig och mina yngre systrar Karin och Elin att sitta inspärrade i baksätet i en trång bil med husvagn på släp, genom ett rätt grått östeuropa (man kallade det fortfarande så då). Men vi hade svinkul ändå förstås, och alla de där resorna har onekligen sporrat mitt eget resintresse. Jag har inte många kronor på sparkontot, men jag har många härliga resminnen. Okej, det här bev ett långt och konstigt sidospår). Och att kryssa till Bahamas är inte att få en verklig uppfattning om platsen där man lägger till. Men det är en förbaskat bekväm upplevelse, och reser man med små barn (om det så bara är tåg mellan Stockholm och Skövde) är väl, tycker jag idag, just bekvämlighet den yttersta formen av lyx. Jag kände mig med andra ord mer än lovligt nöjd när jag kläckte idén att ge Per den där kryssningen han snackat om så många gånger i present (dessutom kunde vi ju njuta av den, och dela upplevelsen tillsammans hela familjen). Jag slog till på en stor jäkla svit på båtskrället när jag ändå var igång. Och hur var det då? Jo. Bekvämt. Soligt. God mat. Massor att se och göra. Trevliga och eh… intressanta möten med andra medresenärer. Vi hade några fantastiska dagar på båten, och nöjdast av alla var Per. Puh.
Lämna ett svar