Med den knappa tid man, eller i allafall vi, har tillsammans som familj prioriterar vi oftast att vara tillsammans allihop på helgerna. Men idag föll det sig så att Rio skulle på kalas och Per följde med henne medan jag och Bonnie åkte på loppis för att leta grejer till det nya huset vi snart flyttar in i. Vi tog min cabriolet och vinden rufsade våra huvuden, hennes blonda lilla kalufs stod på ända när vi susade förbi under Hollywood-skylten västerut på Franklin. Vi pratade och hon frågade saker (till exempel vad som händer med krockade bilar, och därifrån snurrade vi en på ett långt snack om att saker som blir tillräckligt varma börjar rinna och det här visste vi ungefär lika lite om, men spekulerade friskt) och när vi hittade en jackpot-parkeringsplats (om ni visste vad bra det kan vara guld värt att hitta en bra parkering i LA i vissa kvarter och vid vissa tider) och sedan gick längs med Melrose mot loppisen stack hon in sin lilla hand i min och vi fortsatte prata om livsviktiga saker och jag tänkte att jag nog aldrig älskat henne så mycket som då. Och då har jag ändå älskat henne som en vettvilling sedan sekunden hon föddes, min allra mest lojala, kloka och omtänksamma medspelare här i livet. På loppisen hittade jag fyra fina stolar och en lampa som var en apa med en skärm på. Bonnie hade med sig sina bädda-sängen-pengar och köpte en suckulent som var planterad i en pytteliten gräddkanna. Vi tog en paus på en filt i skuggan och åt Crepes med Nutella medan en tjej som förmodligen aldrig kommer nå större scener än den på Melrose Trading post, men som med sitt försiktiga gitarrspel och sköra röst ändå blev ett fantastiskt soundtrack till vår lilla stund.
Det finns väl egentligen ingenting som är dyrbarare eller vackrare än de där små stunderna med barnen när vardagsgnat och städtjat helt slutat existera och man helt och hållet ägnar sig åt varandra.
Underbart skrivet om en underbar stund med Bonnie. Det gäller att minnas de stunderna när man står mitt i trots och tjat.
Underbara ord! Snart föds kotte nummer 2 i min lilla familj och jag ska verkligen tänka på det jag precis läst och ta vara på små stunder tillsammans, bara hon och jag (kotte nummer 1).
Tack för att du ger mig min dos av läsning!
Kram från mig
Underbart!
Gud så underbart! Gravid och hormonell, gråter lite och vill bara hämta min lilla lintott på förskolan och susa nerför (nåja) Avenyn i det här fallet, inte i en cab men väl i en Aygo. Hm. Älskar hur du skriver!
Men åh så underbart!
Känner igen känslan så väl. Du sätter ord på den på ett så enkelt och beskrivande sätt. Tack för fin blogg!
Ah vad fint. En liten tar i ogat blev det. Har varit hemma med sjuk son som ar snart 4 i en vecka och har velat adoptera bort honom mer an en gang under tiden. Men det vill jag ju inte… han ar inne i sin trots mellan 3-4, sa det ar fajter och psykbryt varje dag. Ser fram emot att kunna kommunicera och dividera med honom. Kram pa dig.
”Och då har jag ändå älskat henne som en vettvilling sedan sekunden hon föddes, min allra mest lojala, kloka och omtänksamma medspelare här i livet”. Den meningen! Finast på länge!
Åh, nu gråter jag visst… Tack det var en väldigt fin beskrivning av kärleken till sin äldsta!
Kram❤️
Älskar detta inlägg!
Åååh…helt magiskt! De ÄR magiska de där stunderna då man är i en sån där magisk umgängeskupa med sitt barn. Samvaron, samtalet och stunden är kristallklar. Så här och ny. Njutningen är på topp hos både liten och stor. I know the moment and I know the feeling. Jag har ett barn och det blir inte fler men dessa moments då det är extra extra allt har vi också så jag vet precis hur underbart det är när dessa magiska stunder upphöjer sig ur tillvaron.
Cecilia, du beskriver den exakta känslan jag så ofta upplever med min 5 åring. Har följt dig sen, forever, och aldrig har du varit så bra som nu. Tack för att du är så bjussig och delar med dig. Högt och lågt och allt där emellan. Du berör, långt där inne, med dina texter.