När jag pluggade gick det en tjej i min klass som vi andra var otroligt fascinerade av. Hon var alltid så perfekt. Alltid manikyrerade naglar, aldrig skavt nagellack. Alltid nytvättat men aldrig flygigt hår. Luktade alltid parfym, men aldrig för mycket. När vi andra hade sminket lite härs och tvärs i fejorna hade hon alltid en diskret men fullkomligt fulländad make up. Som såg lika perfekt ut efter att vi suttit i bibblan och råpluggat ett 20-timmarspass. När vi andra var hålögda och luktade svett var den här tjejen alltid fräsch som sköljmedel. Och allt detta utan att hon någonsin såg ut att ha ansträngt sig det minsta. Dessutom hade och har hon världens coolaste namn och var och är urtrevlig och skitsmart.
Jag gissar att vissa bara är såna där. De är liksom kroniskt nyduschade av naturen. Det finns barn som är likadana har jag noterat. Som aldrig har snorkråkor utkikandes ur näsborrarna, aldrig intorkad sylt på hakan eller sås på T-shirten. Alrig lort under naglarna. Såna är inte mina kids (well, vad gäller Rio kan jag vara gissa, hon är för liten för att ha hunnit bevisa sig än). Om Bonnie håller sig rosenknoppsrosa fem minuter i sträck efter badet innan hon hinner rulla sig i köttfärssås är jag nöjd.
Idag fick jag ett grattis-till-Rio-bud med blommor och några helt otroligt vackra How to kiss a frog-plagg från Helena. De här kläderna är nog egentligen inte till kladdkids som mina, utan mer till tjejen som gick i min klass och hennes säkert lika ljuvliga avkomma. Fast det tänker jag strunta i. Fatta vad söt Rio kommer vara i den där rosa lilla spetsdräkten! Även om den prydliga lyckan redan nu kan jag lova kommer bli kortvarig. Säg två, tre minuter. Tops. Sen – köttfärs.
Lämna ett svar