Igår var Bonnie på barnkalas, hennes kompis från preschool fyllde fem och det firades förstås på ett sätt som bara amerikanska barn kan firas. Vi var alla bjudna till ett litet rosa hus, Olivas dollhouse, där allt var mycket barnanpassat. Det var verkligen som att kliva in ett dockhus, eller som om en femåring fått inreda hemmet helt fritt ur sin fantasti. Blinkande prylar överallt, glitter, regnbågar, dockor, leksaker, serviser i miniformat – en dröm för små ungar helt enkelt. Och längst bak fanns ett enormt omklädningsrum med klänningar där alla gäster fritt fick välja något att ha på sig på kalaset, hyllor med högklackade skor, stora byråar med smycken att välja bland fanns också. Och i ett annat rum satt tanterna som hade stället och målade naglarna, sminkade och satte upp håret på barnen. Till slut, när alla, killar som tjejer, såg ut som små Askungen – ja då kom själva Askungen på besök. Livs levande. Det måste förstås ha varit en otrolig upplevelse för Bonnie, allt detta. Men hon har fortfarande inte riktigt vant sig vid den där amerikanskt väldigt intensiva gåpåiga stilen. Hon är väl kanske lite typen som gillar att känna in i lugn och ro och sedan själv få ta alla former av sociala steg när hon samlat på sig lite mod. Det alternativet finns liksom inte här. Här attackerar alla vuxna barnen, nyper i kinderna och säger ”OH MY GOOOOOOOOD, you’re so CUUUUUTE” – pratipratipratar med högljudda och inte helt avslappnade röster och känner liksom inte alls av att somliga kanske behöver lite space innan man vågar släppa loss.
Så. Storögd men skärrad. Lite så kan an väl sammanfatta Bonnie på hennes första amerikanska barnkalas.
Lämna ett svar