Om bara några veckor fyller Rio två år. Jag hörde om någon fembarnspappa som förklarat familjens intensiva barnalstring med orden ”men man måste ju alltid ha en tvååring i familjen.” Och lite så är det ju. Tvååringar är så vidunderligt ljuvliga. Så roliga (idag smet hon iväg under middagen för att komma tillbaka någon minut senare kittad i sportiga blå solglasögon och med sångboken i högsta hugg, lite senare när det var läggdags rymde hon från sängen och jag lät henne hållas, trodde väl liksom att hon snart skulle återvända. Tills jag hörde ytterdörren öppnas. På garageuppfarten, där nånstans hann jag ifatt henne. Hon var spritt språngande naken, bortsett ett par lila gummistövlar). Kavata. Trilska. Så bestämda att de kan tvinga ner sin mamma i pappersinsamlingskorgen, och mamman accepterar trots att hon är mitt i matlagningen, för att man helt enkelt inte har någon som helst motståndskraft mot den där fasligt envisa lilla rösten och den där söta lilla pytteuppnäsan som hon sätter rakt upp i vädret. Varenda dag är en liten fest i sällskap av en tvååring. I sällskap av Rio. Just nu är hon i den där fasen när hon verkar suga åt sig av omvärlden som en svamp. Hennes ordförråd växer i raketfart, och varje kväll blir man lätt chockad över alla nya glosor hon samlat på sig under dagen. Det är som om hennes hjärna står vidöppen liksom.
En annan sak: Jag har mycket tydliga minnen av att jag som liten var mer eller mindre besatt av att snurra min mammas hår. Varje kväll när hon nattade mig, tvinnade jag en hårtest och lät jag den gå runt mitt finger. Hårt skulle den sitta, tills fingertoppen vitnade. Jag vågar inte ens tänka på hur ont det måste gjort på mamma, men hon var väl så mån om att jag skulle somna nån gång att hon bet ihop och lät mig hållas gissar jag. Och jag har väl egentligen aldrig riktigt slutat med mitt hårsnurrande. Ibland kunde jag komma ut från matteklassen i högstadiet, gå förbi någon spegel och notera att jag hade håret fullt av ”knoppar”. Ihoptvinnade hårtester. Det har liksom alltid gått lite bättre att tänka om jag får snurra håret samtidigt. Eller så har jag bara svårt att vara still. Kroppen vill liksom gärna småröra på sig helst hela tiden. Det gör mig motesägelsefullt nog på något vis lugn.
Nu för tiden snurrar jag nog mest håret när jag är nervös eller stressad. Och Rio, hon har ärvt denna egenskap från mig, hårsnurreriet alltså, och sitter med handen på sitt huvud och snurrar små testar där uppe. Nappen, gosefilten Sjalis och så handen som snurrar håret. Det är så hon varvar ner på kvällen när hon ska sova. Är inte det här en märklig sak att ärva?
Jag gjorde precis likadant som liten! Antingen var det mammas hår, om hon låg bredvid, eller som oftast, mitt egna som jag snurrade runt ett finger tills fingertoppen vitnade. Ibland var mina föräldrar tvungna att klippa av det hår som jag tvinnat eftersom det var helt hopplöst att reda ut… Är väl något lite naturligt lugnande i att hålla på med repetetiva rörelser på det sättet och att håret är mjukt och skönt att röra, gissar jag. /Emma PS Ledsen för allt ditt datatrubbel. Sånt är bara för jäkligt och gör en fly förbannad!
Hon är ju så himla söt! Älskar dig blogg btw, pusss!
Min lillasyster var också tvungen att tvinna (sitt eget) hår för att somna. En kväll när min pappa (som blev tunnhårig ganska tidigt) skulle natta henne tittade hon plötsligt upp helt förfärat och säger:
– Men pappa du har ju inget hår! Hur kan du då somna!
🙂
Hej Cecilia! Älskar hur fint du skriver om lilla rio! Du gör det då och då. Hon kommer uppskatta det jättemycket när hon är äldre. Vill bara uppmärksamma dig på något du eventuellt inte tänkt på: du skriver sällan om Bonnie så här ingående. Ingen kan ta miste på att du älskat henne precis lika mycket som du älskar bonnie men jag ville bara säga att jag tänkt på detta. Förstår att det är lätt hänt då rio är i en så rolig åldersperiod just nu men jag kan tänka mig att bonnie skulle kunna bli lite sotis. Säkert skulle även hon som äldre älska att få läsa texter av den här typen om sig själv. Tack för en toppenblogg!
Kram
Anna
Så härligt du skriver! Och jag känner igen mig! Vår minste är drygt två och jag håller helt med om att den här åldern är sagolik. Tur att vi har trean i magen och kommer få uppleva denna period igen om ca 2,5 år:-)
Det roligaste är att vår son även han snurrar sitt hår. Eller ja, allra helst mitt. Nappen och så åker handen upp i håret. Han har nu fått en härlig Stig-Helmer-look av allt snurrande. Härliga unge!
Tråkigt nog känns det som att jag missade lite av storebrorsans mysiga 2-årstid. Lillebror kom när han var 1 år och 9 månader och den lille ville absolut inte sova om nätterna. Det gjorde mig till ett vrak och fokus var att samla sovtimmar under dygnet. Kanske är det därför jag är extra uppmärksam på den lilles härliga period nu. Den har hållit på ett tag och jag hoppas innerligt att den fortsätter ett tag till!
Annars vill jag tacka för en fin blogg! Är en relativt ny läsare, men blir glad och inspirerad av dina modetips och dina fina ord om familjen.
Ha en fin torsdag!
Så fint skrivet! Och jag kan inte annat än att hålla med dig. Vår minsta är nu två år och häromdagen sa jag till min man att jag vill inte att hon ska bli större. Jag vill att hon alltid förblir så som hon är nu. Vår alldeles egen princesskorv, så söt med sina knubbiga ben och stark vilja!
Och jag har TVÅ tvååringar hemma som jag bara vill äta upp för de är så gulliga just nu. Ja, det händer också att de driver mig till fullkomligt vansinne men för det mesta är de nu så roliga och knäppa och alldeles alldeles underbara. Jag kan sörja lite att jag missade den här perioden hos min äldsta dotter eftersom tvillingarna föddes då och jag helt plötsligt blev upptagen med annat… Det är väl dock så att man får möjlighet att njuta av olika perioder i barnens liv. Med de yngsta hann jag inte riktigt med att njuta av bebistiden då det var så otroligt intensivt. Som någon annan skrev, jag önskar att tiden stod still ett litet tag nu så jag bara får ha dessa underbara tvååringar lite längre och deras fina fyraåriga syster.
Underbart skrivet!! Jag fattar inte att sådana saker kan gå i arv. Min flicka gör preciis som sin pappa när han var liten. Trycker in händer och fötter under saker(typ mitt ben eller hand in i armhålan) för att varva ner och somna. Min lilla pojke gör precis som jag gjorde; gnider med fötterna mot lakanet. Helt sanslöst att det kan bli såhär! Min pojke- Alfie- är 1,5 år och sp mysig men med lite utbrott hit å dit.
Kram C
Jag har också en 2-åring hemma och trots att det är fantastiskt på många sätt med all utveckling som sker så upplever jag detta som den jobbigaste perioden hittills i hennes liv pga alla toppar och dalar. Det är många breakdowns varje dag över saker som inte går hennes väg, krångel med mat och ett oändligt testande av gränser. Jag är helt slut! Är det ingen annan som känner igen sig?
Jo 2-års åldern ÄR underbar. Ibland är dottern så go att jag liksom vill stanna klockan gör evigt. MEN ibland är hon så jobbig att jag håller på att bli galen. Detta är mitt första barn så jag är nybörjare. Just nu bryter hon ihop 10 ggr per dag över småsaker. Jag vet inte riktigt hur man ska betee sig..? Ska jag/vi varsågod principfasta och hålla på alla rutiner (som fungerat fint fram tills ett par månader sedan) eller ska man ge efter, ge barnet utrymme och bara låta henne vara typ gå från middagsbordet, vara utan mössa utomhus m.m. Någon som har rutin och lite kloka tips här? Vägled mig gärna isf!
Cecilia, var glad att hon snurrar ditt hår. Min dotter ska ”pilla munnen” vilket inebär flertal fingrar i munnen och det nyps och dras i läppen.. :/
Du skriver så himla härligt, kärleksfullt och ärligt om kärleken till dina barn! Och jag känner igen mig så mycket. Har också en 2åring hemma och precis som du skriver så är varje dag med honom som en fest! Han är så extra härlig och fantastisk just nu!
Känner igen allt. Min 2 åring gör mig ömsom galet arg, ömsom galet lycklig. Vilken kärlek till livet dom har hur som helst, wow!
Tack för att du skriver så fint om dina barn, det gör mig glad.
Anna! Cecilia skrev underbara texter om härliga Bonnie när hon var i samma ålder som Rio och under hela hennes uppväxt så det finns mycket för henne att läsa som vuxen! 🙂
Mitt tips till alla med envisa, viljestarka 2 åringar – LÅT dom prova allt som inte är farligt (typ skära m vass kniv) el förstör i onödan (rita m färgpennor på vägg). Låt dom prova tvätta händer, äta som dom vill (ibland bara massor av pasta, inget kött, nästa dag bara yougurth & macka), dra på sig tights .
En 2 åring VILL kunna och måste få prova för att lära. Lite hjälp på traven och skoj – humor – det funkar bra! Sen får dom utbrott ändå, men det går över. Det är skitjobbigt ibland, men det går över.
Haha, i somras när jag var hemma hos mina föräldrar utbrast pappa plötsligt: Tre generationer hårtvinnare i samma soffa! Mycket riktigt satt jag, mamma och min 4-åring på rad med varsinn hårtest lindade runt fingrarna. Tvååringen tvinnar inte håret men har mycket gemensamt med Rio.
Halloj. Detta inlägg speglar mitt liv. Min vardag. Jag har en liten 1,5-åring, full av ord. Hon har ord på allt. ALLT. Även om det inte varenda gång är exakt rätt ord, som att säga ”stänga dörren” åt att fälla ner toalettlocket eller fälla ner locket på schampooflaskan.
Och snurreriet. Jag började också som liten att snurra. På senare år har detta avancerat till flätning. Med en hand.
Crazy I know. Men jag tänker inte på det.
Min dotter gör såklart precis som jag när jag var liten. Och exakt som Rio på bilden. Ytterst snålt med kalufs men det lilla hon har det jobbar hon med febrilt. Tvinnar och tvinnar tills hon måste slita ut fingret. Och som om igen. Inte konstigt att håret aldrig blir längre =(
Men.
Så underbara de är just nu.
Önskar man hade en diktafon på rec. i fickan JÄMT. Så att man inte missar något liksom.
Tack för en fantastisk blogg!