Jag var sjukt nöjd när jag kom på hur Sofi Fahrman och andra såna där brudar som alltid har en perfekt bränna gör. Man solar naturligtvis axelbandslöst. Innan växlade jag mellan 14 olika baddräkter och bikinis och såg ut som ett plockepinn med alla solränder på ryggen. Men nu är det andra bullar. Inte för att jag blir så där värst solbränd över huvudtaget i och för sig. Nej, blek, för att inte säga spökvit är min naturliga nyans. Men jag trivs verkligen med att få lite fräknar och en sån där ljus ton av sommar över mig, man känner sig liksom frisk. Nackdelen med att ligga på minussidan på behåarnas storleksskala är bland annat att just det där med axelbandslös bikinitopp liksom kräver… nåt, som håller den uppe. Nåt annat än två små skinntorra påsar i alla fall. Jag vet inte hur många gånger jag glatt klivit upp ur poolen och haft överdelen någonstans runt midjan. Med en fyramånaders bebis har man ju i alla något kvar som liknar rattar (jag njuter av varje dag som vi har kvar tillsammans, så fort amningen är över åker jag raka vägen ner till knatteligan igen), så nu sitter den uppe – och det är bra – men den tufsar ju till de där små rackarna så att de får en fullkomligt overklig form. Det ser liksom ut som att jag rullat in rattarna, börjat från bröstvårtan någonstans och sen gjort en liten korv som jag knölat ner i bikinidelen, och sen spänt åt med en knut i ryggen. Och så platt över och under (well, det där med plattheten under är väl i och för sig en definitionsfråga). Fattar ni hur jag menar? Axelbandslöst må ge en tjusig bränna, men damn vad det inte är smickrande rent estetiskt, åtminstone för oss som har naturliga rattar. Eller är över sjutton år. Eller också är det bara jag som har fel bikini. En axelbandslös sak med stoppning eller vad man ska säga i? Är det det som är grejen kanske?
Lämna ett svar