Det finns mycket man kan säga om USA och amerikaner. På plussidan: jag älskar den här artigheten. Öppenheten. Att främlingar ger barnen komplimanger. Att snicksnacka med granntanten i poolen. Att skämta med någon man delar hiss med ett par våningar. Att man hejar på allt och alla med ett par vänliga ord. Så klart att det finns surpuppor i det här landet också – men överlag är folk bra mycket charmigare än svenskar. Ytligt, tycker vissa. Skitsamma. Jag gillar det ändå. Och jag har ändå inte lust genomgå ett samtal på psykoanalysnivå med kassörskan i mataffären. Gud vad jag inte längtar efter den där slutna svenska stilen. Vi kunde gott bli lite mer amerikaniserade på det här området enligt min mening.
På minussidan: Jag pratade med Laura, en kvinna i 60-årsåldern från Boston som vi hängt med stundvis. Hon har fyra barn och berättade om hur hon när hon fick sitt första och sitt andra för trettio år sedan, med nöd och näppe kunde övertyga företaget hon arbetade för att sjukskriva henne i sex veckor efter att barnen fötts. Obetalt förstås. Sedan var det bums tillbaka om hon ville ha något jobb kvar. När tredje barnet föddes sju år senare fick hon visserligen betalt (men av företaget, inte från staten), men fortfarande bara sex veckor hemma. Med fjärde barnet som kom kort därefter kände hon sig nödgad att säga upp sig, hon hade lovat att det inte skulle bli fler barn, och den här sista liksom bara dök upp ändå, och med bara sex veckor hemma en gång till kände hon att livet skulle bli orimligt komplicerat att få ihop. ”I det här landet verkar man tro att kvinnor är helt onödiga. Att vi föder barn är också onödigt. Konstigt. Undrar vem som skulle göra det, om vi helt enkelt vägrade under de här helt idiotiska förutsättningarna.”
Men ändå. Jag stormtrivs i det här landet. Känner mig otroligt hemma. Men är glad att jag inte är amerikan.
Gud vad alla gnäller över hur ”vi svenskar” är så fort de får chansen.
Det är väl bara att bli mer öppen, trevlig och social då! Jag lovar att du får ett positivt gensvar. Man får liksom inte glömma att allt börjar hos en själv.
Något jag tycker är riktigt jävla tråkigt svenskt är att gnälla över allt ”typiskt svenskt”, som om man inte vore en del av det själv.
Ja, jag håller med, jag tycker att amerikaner är väldigt trevliga överlag, snicksnackande och även om det mesta känns rätt genomskillningt och bara av slentrian vana, så finns det i alla fall där. Min kille är amerikan, och när han flyttade till europa var han mer eller mindre i chock över hur folket var. otrevliga och service på restauranger fanns liksom inte. (nu var det inte till Sverige han flyttade, men ändå, utanför usa).
sen är det klart, sex veckor hemma med nyfödd bebis och sen tillbaka till jobbet eller så får du säga upp dig är inget annat än sjukt! Så, ska vi ha barn, karln och jag, får de nog vara redo för dagis innan vi flyttar till usa…
Klart att du önskar att du var amerikan! Det är här man får välja och vraka och göra precis som man vill! Den friheten är hur cool som helst.
Och det här med mammaledighet, får man inte ledigt som man vill, ja då kanske man får acceptera att MAMMA och KARRIÄR är två saker som inte alltid går ihop, och det gäller faktiskt i Sverige också!!! Eller så tar man dom jobben man hittar, samarbetar med mannen, och väntar tills barnen blir gamla nog att gå i skolan! DÅ kan man jobba mycket mer.
Fast man inte har någon (betald) mammaledighet här i USA (bor i Boston), men ändå föds det en massa barn, och många familjer har i genomsnitt fler barn än svenska familjer.
Många familjer har råd att ha mamman som hemmafru, vilket inte alls ses ned på här.
USA är ingen sossevagga, och livet här går till större delen ut på att man tar hand om sig själv, och inte förlitar sig på att staten skall ta hand om (vilket jag håller med om till 100%).
Om det nu är så hemskt här i USA, så är det väl bra att ni som inte gillar hur det funkar här, inte behöver bo här, eller???
Jag stormtrivs, och när det blir dags för mig att skaffa barn, så kommer jag troligtvis sluta på mitt nuvarande jobb, och stanna hemma. Visserligen har jag en himla bra arbetsgivare, och mitt jobb är så pass bra att jag kanske stannar kvar och jobbar deltid, och tar med mig barnet.
Hur som helst… OM det nu vore så hemskt som Svenskar vill få till det, så skulle det faktiskt inte födas så pass många barn här i USA som det nu gör, eller hur!?!?
Håller med visst är det en ytligt trevlighet hos amerikaner men jag ser det mer som vanligt jäkla hyfs och god uppforstran att vara serviceminded inte slänga dörren i ansiktet för den som kommer bakom dig eller vara trevlig när man jobbar i kassan eller annat serviceyrke. Den sidan uppskattar jag.
I Sverige verkar det nästan vara en grej att vara nonchanlant och otrevlig i sitt servicejobb, Stockholm är ett bra exempel, kommer du till Göteborg märker man en helt annan attityd hos expiditerna t.ex.
Sossevagga – jag vet inte det. Just nu är det Reinfeldt som styr i Sverige och jag tycker det verkar som Sverige är på väg åt USA hållet med privata sjukförsäkringar m-m. nu när man tvingar cancersjuka och byggnadsarbetare som ramlat nerför arbetsställningar till arbetsförmedlingen för att söka jobb. Bra att vi har mammaledighet- vem vill ha sex veckors mammaledighet undrar jag? Läs Barbra Enrenreich Barskrapad, journalist som wallraffar sig runt som servitris, städerska m.m. och försöker försörja sig på låglönejobb i USA. Många låglönearbetare har tre fyra olika jobb och kan ändå inte försörja sig eller ha en sjukförsäkring. Det känns inte så demokratiskt i mina ögon.
Pinsamt med svenskar som gnäller över svenskar och tror att människor i andra länder är bättre. Det tyckte jag också när jag var YNGRE, men när du också är 40 så har den där naiva dimman du har för blicken försvunnit.
Numer ser jag USA som det egoistiska och cyniska skitland det faktiskt är. Kanske därför folk måste ha en ”fin och glättig” fasad? Man döljer något bakom den ytliga trevligheten helt enkelt.
Jag undrar varför inte alla Amerika älskare och svenskhatare gör slag i saken och flyttar till USA?!? Exakt VAD hindrar? Oförmåga? kompetens?
Jag tycker Reinfeldt kan slå sig på en karriär i USA, istället för att försöka göra Sverige till USA. Det kommer han ändå aldrig att lyckas med…. Han stötte på ett stort nederlag i riksdagen i onsdags igen, när oppositionen röstade ner alla förslag han kom med. Hihihi.
So what else is new, det finns bra & dåligt i alla länder. Ta vara på det goda i det land du befinner dig så gör du det bästa av situationen.
Jag brukar säga att USA är ett fantastiskt land att turista i, men inte bo i.
Hemmafrutrenden är inte något jag strävar efter, så glad att vi svenskar kommit längre än så och att de flesta svenska kvinnor inte pratar om den som något positivt. Förstår däremot alla amerikanska röster här bland kommentarerna, man vill såklart uppskatta sin situation o göra det bästa av situationen.
Cecilia – det ser ut som ni har en fantastisk semester!
Jamen ojsan hejsan vilken öm tå du råkade trampa på! Värst vad ni är känsliga då, hört talas om att diskutera en sak utan att direkt ta åt sig allt som om det vore kritik mot er personligen? 😛
Faktum är att det är en väldigt intressant ämne Cecilia kommer in på, vilket skulle vara mycket roligare att fundera över om inte folk skulle få ego-slag angående saken.
Cecilia, om du blir led svenskarna o deras tillknäppthet så kan du ta en weekend här i Finland och vips! Mitt i allt så verkar svenskarna vääldigtsociala! Som finne så får jag nästan ångest av hur hurtiga o trevliga alla är där i väst 🙂
Ha en bra fortsättning på semestern!
Hej!
Jag ska till Miami två veckor i juni, vad får man inte missa? Kan du inte skriva ihop ett litet inlägg? 🙂
Familjepolitiken suger verkligen. Detta värnande om den hemmavarande mamman. Om du inte är ensamstående och fattig förstås – då ska du jobba och ungarna får klara sig själva eller checkas in på någon undermålig barnomsorg.
Hej over there! Längtar dit och känner igen dina upplevelser… lite av våra båda världar är en skön kombination. Jag har nog ändå trivts bäst med att längta hem till Sverige och bo i USA men vet inte om jag skulle vilja bo där nu längre. Njut och må bra!
Men snälla ”L”… Ska man inte kunna tycka att vi svenskar har en trist attityd gentemot varandra utan att vara ”svenskhatare”? Jag älskar Sverige och är stolt över att vara svensk. Det finns så mycket bra och fint i det här landet som vi borde vara mer tacksamma över och jag vill att min son och framtida syskon ska känns sig som svenskar. Men vi har också bott i USA och vill gärna bo utomlands igen. Jag blev chockad över hur rent ut sagt förjävliga vi svenskar är mot varandra när jag som höggravid flyttade hem till Sverige. Vi är så missunsamma! Vi ”pratar” inte med varandra. Jag är nog lite amerikaniserad men både och jag min man vill fortsätta vara det. Folk får tycka att jag är knäpp som ”pratar” ytligt strunt med kassörskan. Vi har mycket att lära av amerikanernas hyfs och deras sätt att, motsägelsefullt nog, ta hand om varandra. I New York kunde den välklädda kvinnan sätta sig på huk brevid den hemlöse mannen och fråga om han behövde mat. Här tittar vi ned i marken och skyndar förbi de duktiga hemlösa som faktiskt försöker göra något åt sin situation och säljer Situation Stockholm. Köp tidningen för guds skull! Den finns så många sura gubbar, kärringar, ouppfostrade tonåringar och allmänt missnöjda människor i detta land. Varför? Vi har det så förbaskat bra i Sverige. Vet ni vilka som var hjälpsammast mot mig när jag var gravid? 80-åriga tanter som ”minns hur det var”. Bless them och jag älskar både ytliga amerikaner och sura svenskar!
Känner precis som dig! Jag har flyttat fram och tillbaka med min familj Sverige-England-Sverige och nu igen..England och jag verkligen älskar det!!! Och just att det är så ”trevligt”!! Alla är så öppna, pratar hejvilt-i affärer, vid skolan, på restauranger. Det känns så socialt här (även om det kanske är ytlig artighet) och speciellt om man som jag jobbar hemifrån och inte träffar så mycket folk så känner jag mig aldrig ensam…!
Det får inte mig att gilla Sverige mindre….så ni vet…
Ha en bra dag!! KRAM
Jag tror inte att det handlar om att man ska lära sig av amerikanerna eller att svenskarna generellt har en trist attityd gentemot varandra. Det går inte att dra alla över en kam så grovt. Det är individuellt – vi är alla är olika individer med olika kulturell bakgrund och det är det som är så härligt med Sverige. Amerikanerna är nog mer väluppfostrade än vi ofta en tydligt påklistrad attityd. Däremot tror jag att det svenska samhället har blivit mer egofixerat. Där har ni förklaringen till den stora mängden otålighet och oförskämdhet. Det finns ingen solidariskt känsla för varandra längre. Visst ska man prata med uteliggare men jag har heller ett bra fungerade socialsäkerhetssystem så att vi inte behöver köpa Situation Stockholm. En massa soppkök löser inte de hemlösas problem i USA. Jag är en supersvenne som aldrig bott i amerika och jag småsnackar gärna med uteliggare och kasssörskor eller vem som helst på stan. Och ibland tror folk att man är en stalker men det bryr jag mig inte om. Jag är jag. Att vara typiskt svensk är något negativt idag. Vilken annat land skulle säga så om sig själva. Inget! Är vi inte stolta över vilka vi är och har blivit? Sur har man också rätt att vara ibland, inte alltid. Det kan vara rätt uppfriskande med en utskällning. Jag tar hellre en äkta utskällning än ett falsk smil.
Håller helt med dig! Generellt sätt är de mycket öppnare och trevligare mot främlingar och jag känner samma för de trista svenskarna också. Varför måste folk göra allt för att undvika varandra med blicken på tunnelbanan etc etc.
Fattar inget?!? Man hör ju ofta att INGEN uppmärksammar en människa som fallit ned sjuk på gatan i USA. Då verkar de ju iaf inte bry sig så mycket om främlingar…..
jag som är dalkulla och bor i Göteborg sen 15 år blir nervös när jag är i Stockholm. för mig är det kyligt, osocialt, stressigt, alla springer och när jag pratade lite glatt och ytligt med killen i kassan på ett kafé tittade han på mig som om jag vore knäpp. i Göteborg är det lite mer ”goa gubbar” :o) även om det blivit lite sämre här med. och det har inget att göra med att Stockholm är en ”storstad”. till och med i Paris med arroganta fransmen är det trevligare. ;o) och sen Dalarna, där har ingen bråttom och ler gärna när man möter dem :o)
USA är toppen att gästa. Det är utbudet av allt mellan himmel och jord som är så häftigt. Trivs dock med samhällsuppbyggnaden och tryggheten i Sverige. Skulle dock gärna ta hit lite ”hemmamamma-kultur” så man vore ett stort gäng som kunde umgås och aktivera ungarna. Så man fick bli mer delaktig i sitt barns utveckling. Har lite ångest över att man ska lämna bort sitt barn fr det de är 1,5 år. Känns inte helt rätt att andra vuxna ska tillbringa den viktiga, pigga, vakna tiden med mitt barn…