Härom dagen köpte jag ett par alldeles för dyra sandaler som jag egentligen inte ville ha. Fast nu använder jag dem i och för sig varje dag. Kanske mest just för att de var så jäkla dyra. Och varför köpte jag de då kan man ju undra? Jo – för att säljarna i det här landet får provision och är så jävla skickliga, charmiga och begåvade att man är totalt chanslös när man hamnar i deras klor. Det är som att de vittrar sig till människor med minsta tecken på svag shoppingkaraktär – och så hugger de till rakt i pulsådern och så är man körd. Och när man några dagar efter shoppingtillfället får ett sådant här fint handskrivet kort i brevlådan – ja då är man ju också helt säker på att det kommer bli fler svindyra köp av saker man egentligen inte tänkt köpa i den där butiken i vilken man inte ens hade tänkt gå in från första början.
Idag är det måndag. Per är första dagen på sitt nya jobb. Jag ska strax på ett (lite mer planerat än förra gången) möte med Malin Åkerman, Rio är med barnvakten och Bonnie på sin preschool. Usch. Det var inte roligt att lämna henne idag. Hon har precis som jag svår separationsångest. Alltid. Och på en ny plats där man inte känner någon och inte kan språket så blir det ju förstås ännu jobbigare. Men vi kom till slut överens om att hon skulle ge det en chans ett par timmar så skyndar jag och hämtar sen. Lilla tappra modiga varelse. Det är verkligen inte lätt att vara liten och ängslig, men stor och nyfiken på samma gång – det är inte sällan känslorna krockar så att det smäller.
Hej Cecilia! Vi är också utlandssvenskar boende i NYC. När våra barn (då 5 och 8) började skolan var det tre MYCKET jobbiga veckor… Barnen ville inget annat än vara hemma, åka hem till Sverige eller ”bara gråta” men sedan vände det. Det behövs bara några kompisar, en snäll fröken, ett tillfälle där man lyckades säga något som någon annan förstod på nya språket – så är livet kul igen. Två månader tog det för våra barn att lära sig engelska. Två!!! Fatta hur öppna deras hjärnor är:) Det kommer gå bra men räkna med några tunga veckor när ni (du och din man) kommer ifrågasätta pm ni gjorde ”rätt”. Och hallå! Bild på sandalerna???
Härligt med PRADA sandaler!
http://www.karingustafsson.wordpress.com
Men usch, Skulle aldrig vilja lämna mitt barn om det kände sig utlämnat och med ett främmande språk. Skulle ge upp det där och låt henne vara trygg istället. Hur ska hon kunna göra sig förstådd om hon inte kan engelska? Känns som om hon är på tok för liten för att vara i en miljö så otrygg som den.
Amanda68: Någon ”otrygg miljö” är det verkligen inte, utan ett av Los Angeles bästa dagis – och själv är jag helt övertygad om att det bästa man som förälder kan göra är att hålla sina barn i handen genom nya erfarenheter i livet. Det är då de växer som människor! Att jag skulle sluta jobba och vi två skulle sitta hemma och häcka tror jag inte är att göra henne en tjänst. När hon började dagmamman hemma i Farsta var hon så liten att hon heller inte kunde göra sig förstådd ordentligt, och både hon och jag tyckte att det var jobbigt då också. Men ganska snart var dagmamman hennes stora trygghet och vännerna hon snabbt fick betyder oerhört mycket för henne. Allt det hade hon ju missat om jag inte pushat henne att våga, eller hur? Utlämnad tror jag inte hon känner sig. Hon går till preschool frivilligt, men att känslorna är dubbla har jag all förståelse för – det är mina med!
Håller helt med dig, jag tror precis som du att detta är något som ni båda kommer växa av att klara av! Jag tycker att ni har gjort något modigt och jag önskar att jag själv kunde göra detsamma. Lycka till, det kommer gå bra!
Hej igen! Ja vi alla är ju olika. Med otrygg menas såklart inte att det är en dålig miljö för henne utan säkert en helt fantastisk predagogisk riktig miljö med bra rykte men det spelar ju mindre roll om man känner som man gör. Jag menar bara att det inte är alldeles säkert (troligtvis inte) att man måste utstå ångest och ensamhet för att kanske kanske nå något annat lite längre fram. Jag tror ju på att man kan få starka barn med bra självkänsla och mod utan att behöva genomgå ovan. Får ont i magen över när jag tänker på att hon inte känner någon och kan heller inte förstå eller göra sig förstådd. Det finns ju Svenskaskolan för barn och även mindre barn där man kan leka med barn som pratar främmande språk men ha trygga svensktalande vuxna runt omkring.
Jag tror att det är alldeles naturligt att känna sig ängslig i en ny miljö, det är liksom priset man måste betala för att få smaka på allt det där nya som ligger framför fötterna på en. Och det är nog bara vi vuxna som behöver ett språk för att göra sig förstådd – just den biten har hittills inte varit det minsta problem med. Bonnie pekar och tar sig fram med de engelska ord hon kan, och fröknarna jobbar på med Google translate i mobilen. Bonnie tycker att det är hur spännande som helst med språket och hon är otroligt taggad på att lära sig engelska och snappar upp flera nya ord varje dag. I morse sa hon ”Can you help me please?” till fröken på preschool – och det är inte vi som lärt henne det. Det här är jobbigt för både henne och mig – men jag är ganska övertygad om att ett barn som aldrig behövt känna på motstånd inte är lyckligare än ett barn som utsatts för utmaningar och löst det.
Jag vart påmind härom dagen att jag fällde en tår när jag skulle börja universiteten i ett nytt land utan vänner, men hippsvipps vart det en fantastisk vardag! Så den läskiga känslan försvinner inte även om är 5, 20 eller 75 år. Heja er!!
[…] har åkt dit på det igen. Samma affär. Samma säljare. Men skorna jag köpte där förra gången är nog de skor som gett […]