Igår firade jag och Per vår treåriga förlovningsdag med middag på tu man hand på Berns. Eller ja. Tre man hand. Rio var med också, men hon gör inte så mycket väsen av sig så vi kunde sitta ner och prata ostört. Vilket var skönt. Och på tiden. Ibland känns det som att man knappt hinner så mycket mer än morsa på morgonen och säga godnatt på kvällen. Allt däremellan är bara fixande med… allt och barn, barn, barn och deras behov. Underbara barn i och för sig. Men ibland saknar jag den där tiden när det bara var han och jag. Och det fanns eoner av tid att bara ägna åt varandra. Prata om allt och flamsa. Just den tiden är ju en bristvara. Men man får påminna sig själv och varandra om att det är så här. Just nu. Bara Rio får lite mer rutiner och somnar i vettig tid har vi ju plötsligt hela kvällarna för oss själva igen.
Lämna ett svar