Det är lustigt när man flyttat till ett nytt land, hur saker som är helt självklara för de flesta runtomkring, ofta är totala nyheter och fantastiska upptäckter för en annan. För mig. Oss. Vissa ord och uttryck, en del väldig massa helgdagar och traditioner, hur man löser in en check. Såna grejer. Och igår, när jag hämtade tjejerna tidigt och tog med dem på lunch och fika på underbara Larchmont Bungalow där jag åt mitt livs godaste fish taco, drack en riktigt spänstig lemonad till och så avslutade vi med någon slags New Englandsk-nationalgodsak som jag aldrig hört talas om förut: Whoopie pie. Just den här dessutom vegan och glutenfri, det är ju ändå LA hörni. Två kladdkakebottnar ihoptryckta med en vit kräm av något slag emellan. Gott var det i alla fall! Och ni som sitter och trycker på bästa receptet (verkar som att denna går att göra på lite olika sätt) får får förstås gärna dela med er.
Har inga recept på detta tyvärr men måste få fråga: brukar barnen vara med på noterna när ni ska göra utflykter? Gillar de att åka till parker, på loppis, äta ute etc? Jag har själv vissa problem med att 5-åringen – som förvisso kan ha kul när man väl kommit iväg – inte vill göra någoting alls och inte åka någonstans. En gång, på väg till ett barnkalas, frågade han till och med om vi verkligen måste gå på kalas.
Han har vänner på dagis och gillar att leka, men det är någonting annat som spökar, som om han verkligen inte tror att det skulle kunna bli kul.
A-mamman:
Det låter lite som jag när jag var barn hehe. Nä men jag var väldigt reserverad till en början och tyckte det var obehagligt med nya saker. Väl där hade jag hur kul som helst och ville inte åka hem, men att ta steget att faktiskt göra ngt var rätt ångestladdat. Det kunde handla om allt från att gå in i duschen till att vara med på utflykter i skolan etc. Min första reaktion var alltid ”Nej vill inte” och det präglas jag väl fortfarande av en del. Men jag har verkligen tränat bort det metodiskt och med stöd från mina föräldrar. Exempelvis att våga åka mer grejer på nöjesfält, en attraktion i taget. Eller åka bort på sommarläger själv och faktiskt inte få åka hem så fort jag blev lite ledsen (det var ju ingen fara egentligen). Det kanske låter dumt men jag är glad att mina föräldrar inte daltade med mig och lät mig vara hemma för då hade jag varit en antisocial stackare som inte haft många erfarenheter att skryta om..
Leila Lindholm har gjort en kokbok med en massa olika recept på whoopies och cupcakes. Hello cupcake heter den.
Sådär var jag också när jag var liten – i ett skede avskydde jag bilen och försökte vägra annat färdmedel än cykel. Kan inte förklara exakt varför jag heller. Skolresor och utflykter var pain, tror det delvis hade att göra med att jag var rädd för att spy i bussen, för väl där var det, precis som ni säger, oftast okej och riktigt roligt. Min mamma och pappa lät mig inte heller stanna hemma direkt jag var ledsen, vilket jag också är väldigt glad för.
Så vissa av oss är väl bara såna, för än idag får min mamma peppa mig inför en resa, ”det går nog bra”, sen vill jag ändå gråta hela vägen på flyget – men är mer än nöjd över att vara borta när jag väl är framme och älskar att jag gjorde det när jag kommer hem.