Härom dagen lärde jag mig ett nytt ord: Daycation – inga är väl så bra på att hitta på nya finurliga begrepp som amerikaner gör med sitt språk (nu har jag i och för sig ingen aning om hur påhittiga vietnameser är, de är kanske ena jäklar på att ordvrängeri). Och daycation är ju något av det bästa jag vet – så det känns liksom värdigt att jag nu har ett utomordentligt ord för minisemester (eftersom minisemester låter så väldigt förminskande och inte alls som något speciellt ljuvligt). Och just daycation var just vad vi stack i väg på i helgen. Drygt en timma söder om Los Angeles åkte vi. Lite på måfå. Hamnade i mycket trevliga Balboa beach och checkade in på hotell med balkong mot havet.

Vågorna var stora och vattnet ljumt. Men jag satt som vanligt på stranden och tänkte på det att få sitta så där och vara varm och torr i den långsamt nedåtgående solen, lyssna på havet som dånar, känna saltvattendoften och titta på medan de tre personer man älskar så att det gör ont håller varandra i händerna och tjuter förtjust i vågorna – det är kanske det jag av allt i livet tycker allra mest om att göra. Kanske därför jag har säkert hundratalsbilder liknande bilder på familjen i vattenbrynet från sommaren och andra semestrar som gått.

Att sitta och titta på när barnen leker i lekparken är inte heller så tokigt. Nu när de är så stora att man slipper sprika efter och ropa ”aaaaaaktaaaa” hela tiden har hela lekplatsgrejen förvandlats från något jag helst undvek till något himla mysigt.

Och medan ongarna leker kan ju morsan passa på att ta sig ena lita rökapaus. Närå. Skoja bara. Men visst ser det väldigt mycket ut som om jag röker här, fastän jag inte gör det? Jaja. Konstigare saker har man ju sett på bild. Min hållning, på den nedan, till exempel:

Ikväll packar vi, för imorgon åker jag och barnen till Sverige i tre veckor. Hur det känns? Både och, om jag ska vara ärlig.