Bröllop alltså. Vad underbart det är! I helgen gifte sig Elin och Karl här i Stockholm och Bonnie och Rio var tillsammans med sin lilla kusin Oskar brudnäppar, och så söta att man hade kunnat lägga dem i en liten pralinask och äta upp dem till jul alla tre.

Och Elin var förstås nästan ofattbart vacker i sin Balenciaga-bröllopsklänning, och jag fick tänka på lax och brax och sill i kyrkan för att inte börja storlipa. Inget fel med att lipa i och för sig. Men jag hade så himla mycket att stå i, så det fanns liksom inte tid att ramla ner i någon djupare känslogrop. Det var när Karl tittade på Elin, efter att de avgivit löftena. Jag kände igen den där kärleksfyllda, varma, dyrkande blicken från mitt eget bröllop. Hur Per tittade på mig då och hur tryggt och vackert det kändes. Så jag höll honom lite extra hårt i handen och funderade på aborrar också medan jag tittade upp i taket och vindrutefartsblinkade bort det blöta.

Kanske är det för att gårdagen var fylld av så väldigt mycket kärlek som det känns extra sorgligt och gråtigt att ligga i en tom säng på ett hotellrum nu. Tidigt i morse åkte Per tillbaka till Los Angeles för att jobba och det finns ingenting i världen jag har så svårt att hantera som avsked. Jag vill inte alls att han ska vara en hel ocean från mig. Jag vill att han ska ligga som en varm sked bakom mig och lukta som sig själv och kanske snarka lite (lite, obs!). Känner mig sorgsen och det svider lite i hjärtat, men samtidig är jag lycklig över att sex år efter vårt bröllop fortfarande vara så kär i den här människan som jag nu snorsnörvlar över och redan saknar.

Ah, en annan sak! Stakka Bo återuppstod på festen efter middagen, och körde ”Here we go again” med originaluppsättning plus Elin ombytt till en Stella McCartney-blåsa på någon slags stödrap.

Det var en fantastisk fest. De är ett fantastiskt par. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv.