Jag är verkligen inget språkproffs vad gäller grammatik och sånt. Men jag älskar att skriva. Det har liksom alltid varit min grej. Mamma har sparat små dikter jag skrev som femåring och redan då drömde jag om att jobba som journalist som vuxen. Inte med någon världsförbättrarambition i bakhuvudet eller så, nej bara för att jag hoppades få skriva så mycket som möjligt. När jag blev äldre var kraven lägre. Jag hajade att konkurrensen inom journalistiken var stenhård och bestämde mig för att jag skulle vara nöjd om jag så bara fick skriva baksidestexterna på mjölkpaketen.
Det finns få saker, nej, det finns nog ingenting som ger mig samma njutning som att få till en smäcker mening. Haja då att jag vilken lycklig människa jag är som varje dag får jobba med det jag tycker allra allra mest om.
Haja också att jag är fånigt munter över mina barns språkutveckling. Rios har ju i och för knappt börjat än, men i dag sa hon flera gånger, efter att hon sträckt sig mot mig och velat bli upplyft: ma-ma-ma-ma-ma. Och ibland bara ma-ma! Jag tycker att det gills. Kanske att det var hennes första ord idag? Kanske bara en lycklig slump. Äsch. Klart hon sa mamma.
Och Bonnie då. Hon är faktiskt helt otroligt språkbegåvad. Ja men hon är det! Bruden är två år och nio månader och kan varenda bokstav i alfabetet. Och idag, när vi var i bokhandeln, så frågade expediten vad Bonnie hette. Bonnie, svarade hon och bokstaverade sedan på eget initiativ och till min stora förvåning ; ” Så här stavas det: B-O-N-N-I-E”.
Efter det pekade hon på kassadamens tangentbord och förklarade var B, O, N, N, I och E satt.
Jag tappade hakan. Och expedittanten i kassan också. Jag svär, min trillade ner och slog i golvet. Jag blev så mallig att det var rent löjligt pinsamt. Kunde inte behärska mig det minsta utan kände hur jag blev högröd av någon slags så-stolt-att-jag-snart-exploderar-hetta som tog fart i nyllet och började sedan pussa på Skrållan där hon satt uppflugen på disken.
Och nu då. Lyckades visst inte hålla mig från att berätta det för er heller.
Vi föräldrar är löjliga, vi är ju det. Och jag är den löjligaste föräldern av alla löjliga föräldrar. Men jag är ju så barnsligt stolt över mina barn att jag liksom inte kan hejda mig. Känner ni igen er? Hur pinsam får man vara egentligen?
Men vilken dotter ni har! Att kunna bokstavera sitt namn och veta hur alla bokstäver ser ut! Jag misstänker att de är ett geni ni har där hemma. Kram
Men det är ju helt galet bra ju! Och man får vara hur pinsam och löjligt stolt som helst över sina barn. Och speciellt vid såna här framgångar 😉
Kram till dig och dina fina barn.
Otroligt duktigt ju! Och visst måste man få ”skryta” mer om sina barn. Oftast känns det som om det är mer ok att beklaga sig över hur jobbigt det är med barnen.Tycker absolut vi måste bli bättre på att få berätta hur bra vi tycker våra ungar är. Det är också därför det är så härligt att läsa din blogg för du är så positiv till din barn, så bara fortsätt att ”skryta” 🙂
Haha så skön! Bonnie rockar!
Vi föräldrar är verkligen små skrytisar när de gäller våra små.
”Min kille på 16 månader kan sedan han var 8 månader öppna iphonens knapplås, han svara på den och säger hej. Han är en riktigt liten tänkare som lär sig saker på 2 sek.” Stolt mamma 😉
Du är underbar! Jag får ofta lite tårar i ögonen när jag läser din blogg, så även nu.
Min dotter (2 år och 3 månader) pekade på en A-brunn idag och sa ”A, som i Agnes (hennes kusin)”. Jag bara jublade inombords!
Förresten, jag fick en son då sist när du frågade oss läsare vad vi hade för oss. Och jag hade just där och då börjat få lite värkar. Om du nu undrade…
Inte löjlig alls! 🙂 Sjukt stolt ska du va! Jag älskar också att skriva. Det är ju bara det bästa!
Fortsätt göra dina härliga inlägg!
Så fina barn du har och tänk att bonnie redan är så duktig!!!
Ett tips till Bonnie: de där gamla läsböckerna som dina föräldrar antagligen hade i skolan, de som är gula med en tupp mitt på framsidan och kryll av bokstäver runt den. Själv älskade jag bokstäver och siffror när jag var liten, och det är faktiskt nästan helt sant att jag lärde mig läsa på egen hand med den boken, när jag var runt fyra. Jag ba’ älskar’n!
Klart att man får vara hur stolt och pinsam som helst när det gäller sina barn.
Mitt senaste så-stolt-så-jag-fick-tårar-i-ögonen-tillfälle var när Molly, min dotter som snart blir 5, sjöng hela Barfotavisan, alla tre verserna, helt utantill. Då kom det både en och två tårar.
Tack för en superbra och läsvärd blogg!
Haha jag blir barnsligt, pinsamt stolt över Levis varje dag och det är precis så det ska vara!
Wow, Siri är 4,5och kan inte alfabetet. Iofs har hon inte ett stort intresse för det, men ändå.
Stolta på! Kommer det av lust är det superhärligt.
Värre är det med föräldrar som tragglar och pushar sina barn till duktigheter det inte är mogna för.
Altså, man får være hur stolt som helst!! Det er en mors lykkelige velsignelse! Visst er det fantastisk med språk! En uendelig kilde til gelde, men også frustrasjon, når man ikke får uttrykt seg som man vil.
Visst är det häftigt! Min Tuva är drygt ett år äldre än Bonnie (snart 3,5 år) och hon har sen hon var liten bebis vart jätte intresserad av böcker och bokstäver!
Hon ser bokstäver överallt och har kunnat skriva små ord länge. Främst på datorn då, där är det ju lättast att få till bokstäverna. 😉
Helt otroligt faschinerande! Det var först i lekisåldern som jag upptäckte bokstäver och fastnade. Men efter det så producerades det tidningar och små sagoböcker på löpande band. Haha!
jag tycker du ska skryta! när man skiner tillåter man andra att göra samma sak.. 😉
vilken tjej hon är den där bonnie alltså 😀
Skriv din kommentar här!
Hej!
Jag har faktiskt aldrig kommenterat din underbart trevliga blogg tidigare. Kanske beror det på att jag känner mig ”överårig” i jämförelse med både dig själv och, som jag uppfattar det, merparten av dina läsare. Jag hittade till dig via min tonårsdotter redan under din Expressen-tid och uppskattade dig självklart redan då, eftersom jag är modeintresserad och en aning svältfödd på nya influenser i det mycket akademiska Lund där jag bor. Nåväl. På ett sätt är jag ledsen att jag kommenterar just detta inlägg, eftersom jag kommer att vara kritisk och egentligen tycker jag att du bara skall uppmuntras. Du verkar vara en genomtrevlig och ödmjuk person med mycket självdistans, men även du kan gå vilse och det var det jag tänkte hjälpa dig med, om jag kan. Jag vore glad om du vill respondera på det jag har att säga.
Jag har själv barn i skilda åldrar; minstingen går på lågstadiet. Genom åren har jag haft anledning att fundera över hur vi föräldrar egentligen beter oss mot varandra och efter bitter erfarenhet och onödiga klavertramp har jag kommit fram till följande.
Alla föräldrar tycker att deras barn är speciella och unika, inget konstigt i det, men barn utvecklas olika. Mognaden och utvecklingen av färdigheter sker olika snabbt. Denna lilla historia om Bonnie, som verkar vara en alldeles förträfflig unge, är något som vi föräldrar endast bör dela med nära och kära. Jag tänker på den andre föräldern, i ditt fall din man, jag tänker på farmor och farfar, mormor och morfar, dina syskon, riktigt nära vänner, sådana du alltid kan vara uppriktig mot och som i utbyte själva kan få vara sådär underbart skrytsamma och stolta utan att det blir påfrestande och egofixerat. Andra du känner som möter Bonnie ser alla hennes goda sidor, jag lovar dig, men att för dem få höra en sådan här historia, om de själva har barn som saknar dessa färdigheter, är inte vare sig roligt eller givande. Jag anser att vi föräldrar behöver utveckla vår sociala medvetenhet och kompetens. Vi behöver i större utsträckning uppmärksamma varandras barn och på det viset stärka varandra och minska prestationshetsen. Ser man det i ett vidare perspektiv, skall du som förälder lägga dig vinn om att stärka ditt barns självkänsla och inte endast självförtroendet, att se barnet till skillnad från att endast se vad barnet presterar. Detta verkar krångligare än vad det är. Jag kan rekommendera Jesper Juuls bok ”Ditt kompetenta barn”.
Gunnel: Den här bloggen är till stor del en historia om mitt liv. Både det ena och det andra kan ingå. Jag tror och hoppas att mina läsare inte känner sig sig hotade av att jag berättar om något min dotter är duktig på, jag känner mig i vart fall inte bekymrad när vänners barn behärskar områden bättre än vad man mina barn gör. Alla barn har sina starka sidor, sina talanger – och det vet föräldrarna om, och jag tror att de flesta älskar sina barn oavsett prestationer. Men för den sakens skull kan man väl få vara stolt – och skryta lite om man känner att man… måste – när ens barn är duktig på något? Det ena behöver inte utesluta det andra menar jag. Självförtroende och självkänsla kan gå hand i hand, och bara för att jag är stolt över något min dotter är bra på, behöver inte det betyda att jag inte ger henne underlag för god självkänsla.
Härligt! Barn är mirakel som utför mirakel varje dag. Jag är skitstolt över allt min unge gör.
Diskuterade just det här med hur fånigt stolt man blir som förälder med ett par killkompisar (en har barn och den andra har inte barn) och vi kom fram till att: 1 Man är stolt över sitt barn, uppslukad av sitt barn och lite störd som nybliven förälder. 2 Man kan förstå denna fascination och denna lycka/stolthet/glädje för sitt/sina barn först när man själv blivit förälder.