Från och med numret som finns ute nu, skriver jag krönikor i tidningen Mama – det är väldigt kul – både att skriva för en tidning igen, och att vara tillbaka på Mama. Första texten handlar om det här med att ha barn i en amerikansk skola och krocken mellan lördagsgodis-Sverige och godis-varje-dag-i-skolan-USA.
Fasen vad roligt och härligt ditt språk är! Både i tal och skrift. Du beskriver på ett underbart sätt som får mig att känna mig där och då, precis där det händer. Och jag älskar lappen, ”Kan vi fö gomibes til snak”<3. Ont i hjärtat-gulligt.
Hahahha, rolig!!!!
Väldigt bra och rolig krönika!!
hej Cissan – tänkte köpa ett par av dina skor till min Veronika, men är lite
fundersam. Kan man verkligen köpa skor på postorder ? Jag menar, man
brukar ju vanligen gå till en skoaffär, där man kan prova och gå omkring
och känna att dom passar, och storleken måste ju vara rätt.
Vi åker hem från London ikväll med fulla kassar (kläder, div. skönhetsmedel mm + tax-free, hihi) cheers….
Jag älskar ordet ”snak”!!! Hög igenkänningsfaktor – vi bor också i USA. Svårt för barn att äta äpple och banan varje dag när alla andra får nutella och gummibears. Och chips. Och klubba. Och choklad. Och pretzels. Och….
Jag håller inte med. Jag tycker godis/chips kulturen är större i Sverige.
H ha ha, den var rolig!
Skyhög igenkänning. Flyttade till Tyskland i våras och snatteriet vet inga gränser. I Sverige bodde vi på Söder – där det knappt serverades ketchup på lunchen. Här är det frukostflingor med chokladfyllning, yoghurt med Smarties, och gummibärchen som belöning efter gympan. Jag blir fan galen! Har nästan helt strypt godiset här hemma – men det är ju skit samma när jag kommer och hämtar min 2-åring och han kommer sättande med en påse godis i handen – var och varannan dag…
*Snaskeriet – inte snatterie 🙂
Oj, så igenkännande, även om jag tänker på Spanien – mackor med nutella till frukost, chips till mellanmål och nån donut vid lunch: puh!
Även igenkännande de strikta svenska storstadsreglerna om vad som är ok och inte och de där blickarna när jag låter min äta en klubba…
Så kul med krönikor!
Känner igen detta från Tyskland med! För egen del måste jag dock säga att det är så himla skönt att ingen dömer en för att en inte råkar vilja äta något nyttigt hela tiden. Godis är väl ingen jättelast hursom men här kan en iallafall äta pommes till lunch utan att någon höjer på ett ögonbryn. Pommes till lunch med mina vänner i Sverige skulle garanterat leda till en och annan sned hjärtattack!
Härlig krönika, älskar’t. 🙂 Livet i Lalaland verkar störtskönt. Gillade bilderna från kvarteret, förstår att ni trivs!
Haha men jag dör vad gullig hon är, Bonnie! Tar till och med till lapp-metoden! Och du skriver som i vanlig ordning allt med guldbokstäver! Herregud människa vad grym du är på att verkligen få till VARENDA liten detalj och ”bild i huvudet” på situationen du beskriver. Kram på dig!