Såg ni Solsidan i söndags? Mia Skäringers karaktär Anna hade problem med amningen, men vågade inte erkänna eller stå för situationen inför omgivningen, sin svärmor och mammagruppen bland andra. Hennes kille Alex bönade och bad att de skulle testa med ersättning i stället för att slita med pump och sitta framför den varma ugnen för att få igång tillströmningen, men Anna satte stor prestige i sin amning och ville absolut få det att funka den naturliga vägen.
Asså. Funkar det verkligen så här? Finns det kvinnor som skuldbelägger andra mammor för att de inte ammar/kan amma? Finns det mammor som skuldbelägger sig själva, som skäms och känner sig otillräckliga för att de inte kan amma? I såna fall – varför?
Detta kan jag verkligen inte fatta? Var i ligger prestigen i att amma? Min egen inställning är att jag är glad att det funkar, men skulle det inte funka så är jag jäkligt glad att det finns ersättning som ändå kan göra min bebis mätt och belåten.
Att jag både med Bonnie (förut alltså, det var ett bra tag sedan hon slutade ammas) och Rio blandar ersättning med amning är inget jag skäms ett dugg för. Ibland för att Rio inte blir tillräckligt mätt annars, och ibland händer det av rent geografiska skäl, när vi helt enkelt inte är på samma plats. Jag kan inte på något sätt se varför jag skulle känna att det gör mig till mindre kvinna eller mindre bra mamma till mina barn. Men. Det råder kanske olika kulturer kring detta. De flesta av mina kompisar tänker som jag. I andra kretsar är detta kanske ett jättekänsligt ämne?
Berätta. Hur tänker? Är det som i Solsidan, eller är det en man utan koll som skrivit manus kring hur han tror att det är?
Lämna ett svar