… är att ställas inför sjukt många beslut. Varenda liten hårsnodd och leksak, vartenda plagg – ska utvärderas. Magasineras? Tas med? Skänkas? Slängas?
Och när vi kommer till barnens leksaker blir jag så sentimental att det nästan knyter sig. De börjar bli så så stora! Barnen alltså. Och många leksaker inser man att de kommer hunnit växa ifrån innan vi kommer hem. Lika bra att ge dem vidare? Då kommer den där paniken över tid som går och aldrig kommer tillbaka smygande. Jag kan verkligen inte hantera den känslan. Men att gå igenom varenda pinal man äger och har är att inte kunna undvika de där kärleksbreven från tonåren, barnens små babykläder och deras första sönderdreglade babyböcker. Varenda liten grej har någon slags historia, och även om jag också bär det där inom mig är sakerna så starkt symboliska att de nästan är ett med minnet. Och allt blir en enda gröt av eviga beslut och plötsligt är till och med den där hårsnoddens värde ett jättedilemma. Tur att jag är hyfsat bra på att ta mig ur de här sentimentalsnurrarna jag fastnar i med jämna mellanrum, annars hade det nog aldrig blivit någon resa.
Lämna ett svar