Nu tänker jag utan hjälp av några som helst vetenskapliga bevis som stöder mina åsikter (det finns säkert, men det är ingen debattartikel jag tänker skriva, så jag skippar det) berätta om varför jag avskyr p-piller.
Så här. När man är tonåring och träffar sin första pojkvän och det börjar bli dags för debut och ungdomsmottagningsbesök i syfte att skaffa preventivmedel, så finns (eller i alla fall var det så på min tid, det kanske har ändrats?) det egentligen bara ett alternativ som lyfts fram. P-piller. Kondom svischar ungdomsmottaningssköterskorna över snabbt eftersom alla ju vet hur ”bökigt” det är med den där gummigrejen som ska krånglas på. Som ska krånglas på killen, bör nog tilläggas. Att det skulle finnas något som helst ”bökigt” i att lura i unga tjejer hormoner som kan orsaka både det ena och det andra väljer man liksom inte att se. I min värld och så här i efterhand är en kondom en piece of cake jämför med vad p-piller gjorde med mig.
Jag åt de där pillren i flera år. Slutade en bit efter att jag fyllt tjugo. Då hade jag kommit till en punkt när jag var fullkomligt utmattad bara av att vara jag. Att leva med mig själv (så ska man väl i och för sig i den åldern, men det här var liksom extremt). Jag kunde inte ta några som helst motgångar. Ett ord av kritik och jag börjde stortjuta okontrollerat. Mitt humör pendlade mellan djupaste nattsvarta botten och något som i bästa fall kändes som… normaltillstånd – i tiominutersintervaller. Jag måste varit världens knepigaste flickvän, jag var liksom aldrig nöjd. Aldrig glad. Men lättkränkt och omänskligt känslig. Jag kunde bryta ihop över vad som helst, och mina känslor var omöjliga att förutsäga. Det var som att ha riktigt, riktigt vidrigt jobbig PMS – KONSTANT!
Men jag vande mig liksom. Trodde att det var sådan jag nu råkat bli. Letade febrilt efter förklaringar i min bakgrund och historia som kunde vara pusselbitarna till att förstå mitt lynniga beteende. Undrade ibland om det kanske helt enkelt var så att jag var… lätt galen helt enkelt?
Så pratade jag med min storasyrra om det här vid ett tillfälle. Om hur jobbigt det var med allt detta gråtande och alla dessa stunder av till synes oförklarliga känslor av bottenlös sorg. Och hon ba: ”Testa att sluta med p-piller och se vad som händer.”
Hon kände igen sig i mitt sätt att vara och hade precis själv bytt bort p-pillren. Jag lovar att det tog mindre än en vecka efter att jag slutat och plötsligt smög sig en vag känsla av något jag inte upplevt på många år sig på: var det…ett uns av harmoni? En liten gnutta lugn i själen som plötsligt fanns där? Efter en månad var jag ärligt talat en ny människa och kände mig framför allt så otroligt mycket starkare. Stabilare. Som att jag plötsligt kunde lita på mig själv på ett sätt som aldrig varit möjligt under p-pilleråren när jag snarare kände mig som ett fullkomligt nervvrak.
Och egentligen är det väl inte så konstigt? Att man påverkas av hormoner menar jag? Vissa är kanske känsligare än andra, i mitt fall upptäckte jag att de där p-pillren varit en katastrof.
Och sedan dess känner jag faktiskt rätt starkt att jag hatar dem. Att de lade sig som ett jävligt jobbigt filter över en stor och viktig del av de där åren i slutet av tonåren och början på tjugo. Och det gör mig så förbannad att jag aldrig informerades om att det här kunde bli bieffekterna. Eller att ingen när jag var på ungdomsmottagningen för att få nya recept ställde några kontrollfrågor som checkade av hur de här hormonerna påverkade mig? Att det är en sabla fokus på hur ”jobbigt” det är med kondom (värt att nämna igen, för killarna) men att man (ja vilka man förresten? Läkemedelsföretagen? Sjukvården?) utan minsta reflektion (i alla fall var det så för mig när jag fick p-piller) kring konsekvenserna liksom förutsätter att p-piller är en förjävla bra lösning – den bästa! – för att undvika oplanerade graviditeter. Och det är det säkert. För männen i alla fall.
Lämna ett svar