Det är någonting i mitt inre ordningssystem som mår väldigt bra av att följa en viss färgmatematik (som är helt ovetenskaplig och bara finns i mitt eget huvud) när det gäller kläder och estetik över lag. Ett slags system där flera färgkomponenter måste upprepas i större och mindre mängd för att ge en skön och harmonisk helhet. Att jag igår på den där 40-årsfesten hade silverspännen på mina svarta klackskor, en väska i silver (Marni – som jag har suktat!) och silvernaglar till en ring i guld (second hand-fynd) som blir det obligatoriska perfekt operfekta inslaget – till svart kjol och tight T-shirt – ringar in lite hur den där matematiken funkar för mig. En bas. Detaljer som hör i hop. En som inte hör ihop, men som ändå på något sätt gör det. Jag vet för övrigt inte om det här är en känsla alla eller absolut ingen kan relatera till.
Lämna ett svar