Först vill jag bara säga att jag är väldigt glad att ni gillar Blankens, men att jag tycker det är tråkigt att ni var så många som blev utan ”The Palma” i powder pink/patent när den släpptes tidigare ikväll. Jag kikade just på statistiken och förklaringen är helt enkelt att ni var 2000 personer som var inne och högg efter skorna samtidigt – och så många par hade vi tyvärr inte. Långt ifrån. Men jag ska förstås se till att de kommer in igen – kanske inte nu i sommar, det hinner vi inte få fram, men så småningom!
Nu en helt annan sak: Ni vet hur mycket man älskar sitt nyfödda barn. Hur man håller det i sin famn och tänker att kommer någon och tar den hör klumpen så springer jag barfota till Kina och hämtar tillbaka henne om det är vad som krävs. Och sen när klumpen är sju månader och man tycker att man känner den utan och innan, kan hens minsta rörelse, skratt och behov och är helt uppfylld av vilket otroligt litet speciellt och vackert barn man lyckats skapa. Allt det där är fantastiskt, vackert, livsomvälvande storslaget, omtumlande och rörande på ett sätt som förändrar en i grunden.
Ändå är det inte lika häpnadsväckande kärleksfullt som att få en stund ensam tillsammans med sin femåriga dotter på ett café en helt vanlig onsdag. Man äter chokladbollar, pain au chocolat och dricker te och päronjuice. Hon ställer frågor om livet, man ger trevande och kanske klumpiga svar. Man tittar på hennes vackra ansikte, och förundras över den humor, intelligens, lojalitet, rättvisekänsla, rättspatos och nyfikenhet som finns under det där mjuka skinnet som alltid luktar så rent och oparfymerat – och tänker på hur ingen annan får mig att vilja vara mitt bästa jag så som hon. Ni vet hur svårt det är att inse och förstå hur universum kan vara oändligt? Fast lite mer begripligt blir det när man jämför det med kärleken. För precis på samma sätt har den en början, men inga kanter, ingen översiktskarta bara en evighet och definitivt inget slut.
Lämna ett svar