Igår när Rio döptes sjöng vi några rader ur psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull”. Den har man ju plikttroget ordat under skolavslutningar och i körer och liknande hundratals gånger under uppväxten, men det var inte förrän vi stod där vid dopfunten och Rio fått vatten på huvudet och jag höll om henne hårt, hårt för att liksom fylla henne med allt gott och alla önskningar om ett rikt, vackert och lyckligt liv jag bara kunde, som jag hörde de där raderna första gången. Det blev plötsligt så oerhört känslosamt och jag var på vippen att ta till lipen. Är det något jag önskar min barn är det förmågan att inse, jag menar verkligen förstå betydelsen av de där raderna. Själv tror jag inte att jag utrustades med självkänsla och började gilla mig som jag är – oavsett prestationer och annat runt omkring-tjafs – förrän en bit efter jag fyllt 25. Jag undrar vad jag kan och ska göra för att mina barn ska slippa vänta så länge?
Du vet väl om om att du är värdefull
att du är viktig här och nu
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du
Lämna ett svar