Elle-galan är årets bästa fest (eller ja, det vet jag ju förstås inte, men av dem jag blir bjuden på i alla fall), det är liksom vad man konstaterar varje gång man varit där. Vad gäller klänningsvalet så har jag sjukt dåligt samvete för den i sista sekunden ratade Hugo Boss-blåsan i guld. Ni vet, vissa kläder fattar man är ursnygga. Men det går liksom inte ändå. Därför att man inte känner sig som själv i dem. Som att man måste prata och föra sig på ett helt nytt sätt för att matcha dem liksom. Men i svart, perforerad fejkläderklänning från svenska Noir et Blanc kände jag mig tydligen very… me. Till den blev det hur som helst sjukt snygga undisar från Maidenform som fick synas igenom. Gamla favoritklackar från Miu miu, ett second hand-bälte i midjan och väska från Ida Sjöstedt. Plus knallröda läppar (tack för tipset snälla läsare, med Armanis läpptstift nummer 401 funkade det!).
Kvällen inleddes på Lydmar där jag träffade upp Andreas, Niklas, Navid och Roy. Inte Carina Berg, Henne träffade vi senare. Men övriga gänget är dem jag nyss nämnde .
Alla bilder har jag förresten snott från Andreas. Värt att jag tog med mig kameran. Kånkade runt på den en hel kväll. Men inte tog en enda bild. Ja ja. Jag hade väl annat för mig. Som att dricka champagne till exempel. Det var hemskt vad champagne det blev. Upptäckte jag i lördags när jag vaknade och skallen var någon annanstans.
När det sedan väl är dags att gå in på Elle-galan är det en kittlande men över lag rätt svettig upplevelse. Man passerar en vägg av fotografer och vet inte på vilket ben man ska stå, var man ska titta eller hur fan man ska se ut. Så man fokuserar på att inte se fullkomligt dum i huvudet ut. Vilket brukar resultera i en nåååååååågot oavslappnad uppsyn. Ja ja. Ni garvar. Men prova själva får ni se hur lätt det är att se normal ut i ett sånt läge. Jag kände mig i alla fall väldigt nöjd över att få stå mellan dessa två urstiliga män.
När den lilla pärsen är avklarad är det hur som helst dags för själva galan. Är man slarvig och tar för lång tid på sig för att man står och pladdrar med någon i ett hörn får man ingen bra sittplats och hamnar längst bak. Där har ni mig. Idiotiskt. Men galan är alltid välproducerad, kul och snygg. Och vinnarna är glada och alla är nöjda. Men efter den där drygt timmeslånga sittningen brukar det spritta i benen och ut ur Vinterträdgården skenar en hord mer eller mindre kända och mer eller mindre (oftast mer) champagnesugna människor mot buffén som alltid är extremt generös och otroligt smaskig. Sedan minglas det runt vill jag lova. Oj vad det minglas. Det finns barer som bjuder på fantasifulla drinkar i varje hörn. Och hela tiden springer man på supertrevliga människor som man av någon anledning bara träffar en gång om året, och det just på Elle-galan. David, ena halvan av fantastiska smyckesduon David & Martin är en sådan. Han frågade för övrigt om Andreas var pappan till mina barn. Alltså. Om det var han som var min man. Detta tyckte Andreas var typ det lustigaste han hört. Nä-hä-hä-hääääää frustskrattade han och pekade med hela axelpartiet hoppande av garv mot Niklas. ”Det där är min man!”
Vadå? Va? Fnys. Exakt vad var det som var så himla skrattretande med den tanken vill jag veta?
Nåväl. Klockan blev ett. Och jag blev… trött. Jättetrött. Och jag försökte tänka att nu får jag väl för sjutton ta och skärpa till mig, stoppa tandpetare i ögonlocken så att de inte faller ihop eller nåt. Värsta klänninge och klackarna på – bara att dra vidare till nästa ställe efter att galan klappat ihop ju. Men precis som med klänningen. Det gick inte. När man börjar umgås med tanken på sin säng. Minns hur skön, mjuk och varm den är. Då finns det ingen fest i världen som kan kännas mer lockande. Så. Jag hoppade i taxi och åkte hem. Efterfesten fick klara sig utan mig.
Lämna ett svar