Idag har Bonnie haft sin första kompis hemma. Allltså, hon har ju självklart haft kompisar här förut, men då har det varit dem hon umgås med som är barn till vänner till oss. Oss föräldrar alltså. Idag följde hennes alldeles egna bästis med oss hem efter dagmamman, utan några vuxna iblandade. Det här var liksom bara deras grej. Något de bett om och var sjukt uppspelta inför.
Ett tag satt jag på nedervåningen, hörde dem fnissa och stöka där uppe och tänkte att hon är så stor nu. Så liten, men så mycket större än för bara… några månader sedan. Sen tänkte jag lite på den under bara låten med Darius Rucker, blev helt sentimental och plötsligt var det nästan så att jag började lipa. Men så skärpte jag ihop mig, satte på Musses klubbhus-soundtracket på högsta volym och så körde vi disco i sofforna i stället.
[youtubeplay id=”y5zCaRaJ-kE” size=”medium”]
Jag har aldrig hört den här låten innan, och den fick mig att börja tänka på min egen mamma. Hur mycket jag saknar henne och faktiskt ibland att vara liten också. Jag bor ju i LA nu, och kan nästan få dåligt samvete av att jag som enda barn flyttat så långt från mamma. Man ska ju såklart inte tänka så, men hjälp vad jag saknar henne ibland (och pappa också såklart)! Usch, nu lipar jag med…
Om du vill lipa lite mer, lyssna på ”Första gången” med/av Magnus Uggla.
Texten alltså. Mange kanske inte är värst sentimental..
Ha’re!
Självklart så var jag tvungen att lyssna på sången och självklart så sitter jag här på jobbet och lipar framför datorn ( tur man kan stänga dörren om sig..) Usch, undrar om min mamma tänker så när hon tittar på mig ibland? Jaha, lipar lite till nu då…. Kram