Idag åkte jag och Rio – min yngsta och ganska så klädintresserade dotter – till Livly-butiken för att bunkra upp på barnkläder inför hösten (deras fina höstkollektion som för övrigt släpps i webbutiken imorgon).
På vägen dit hände två sympatiska saker (i det lilla) och jag tänkte berätta om dem eftersom de påminde mig om det där som låter och är en klyscha men också väldigt sant. Att en trevlig gest från en främling är som en liten droppe len honung som sprider sig i blodomlopp och sinne. Kanske att de påminner er om samma sak?
Först: Jag och Rio åt varsin banan på tunnelbanan och sen satt jag där och skulle ha koll på unge, vagn, handväska, påsar. Och de kladdiga bananskalen i handen. En kille som
satt mitt emot oss sträckte sig mot mig efter en stund och sa ”jag tar de där åt dig. Bananskalen. Jag ska ändå av här och kan slänga dem”. Sikken gullebulle va?
När vi bytte tunnelbana i Gamla stan satte vi oss på en bänk i närheten av två killar. Tatuerade, snusande, fotbollsintresserade byggjobbarkillar i 20-årsåldern. När den ena tände en cigg sa den andre till honom att gå iväg eller släcka den ”det sitter ju för fan en liten unge i vagnen!”. OCKSÅ gulligt. Och oväntat.
Imorgon är det jag som går och plockar folk på bananskal. Eller gör något annat gulligt. I det lilla.
Lämna ett svar