Åh vilken härlig helg vi haft! Proppad av massor av kul och sköna stunder. En sådan där helg man liksom kommer komma ihåg. Ni får bitar av den i bilder!

Fredag kväll: Våra kompisar Thomas och Johanna är här och hälsar på. Vi grillade, drack vin och satt ute på terrassen och tittade på utsikten. Lyssnade på bra musik och pratade. Och jag tänkte på att nog för att jag har hemlängtan till Sverige då och då, men när vi väl är tillbaka hemma i Farsta – jäklar vad jag kommer sakna det här.

På lördag hade Bonnies nya lilla kompis från preschool bjudit med oss till en ”Fairy hunt” i parken nära där vi bor. Det handlade om att knata runt i skogen och på jakt efter älvor, lyssna på en saga,  leta skatter och fika. Aningens amerikanskt hysteriskt var det väl förstås, men ändå trevligt. Och för Bonnie var det en stor grej att göra något eget så där. Med sin kompis. Och den senaste veckan har engelskan lossnat som sjutton. Jag tjuvlyssnar när hon pratar med sin kompis och hon kommunicerar som rena rama infödingen. Håller dock mer tyst när jag är nära. Förmodligen för att jag blir helt åh-men-guuuuu-vad-du-kaaaaan på ett sätt som jag verkligen förstår kan var lite svårt att hantera. Pino-morsan liksom.

På kvällen hade vi planerat in en utekväll med våra gäster. Vi började med tidig middag i Pasadena på Gold class – en biograf där man ligger nedbäddad i fluffiga fåtöljer medan man äter, dricker och har det ungefär så behagligt och bra som det över huvudtaget går. Och kläderna? Rea-fynd från i torsdags när jag var en sväng på stan. Nya skorn och byxor och gamla solglasögon från Persol.

Vi såg ”Fruitvale station” och jag grät och grät och grät och grät. Torkade sedan tårarna och växlade om mot den där barrundan. Tog oss igenom Café Stella i Silverlake, Little Doms i Los Feliz och Dresden på Vermont. På Dresden har samma par spelat varje onsdag till söndag de senaste trettio åren. Man gillar ju att de vägrar låta hårfärgen åldras. Man älskar allt med dem, förresten.

Sedan hoppade vi till stället över gatan och spelade några varv biljard innan vi åkte hem.

Idag tog vi vägen över bergen mot Malibu. Stannade och åt lunch på Neptunes Net – ett ställe där man kunde få en hummer med smält smör och citron till lunch, och där klientelet var Sons of Anarchy. Verklighetens Sons of Anarchy.

Vi körde in i dimman, genom molnen innan vi började åka neråt mot kustbandet från bergen igen.

Motorcykelsnubbarna stylade och körde på bakhjulen fram och tillbaka framför restaurangen. Fantastisk lunchunderhållning.

Bonnie gillar att låna min kamera och ta kort. Efter en runda på restaurangen kom hon tillbaka och visade ett kort hon tagit på en ”trevlig snubbe” som hon tyckte hade ”fin frisyr.”

Bildrekord i dag va? Här kommer nästa.

Det var kallt i Malibu. Men vi åkte ändå till stranden. Leo Carrillo.  Oerhört vackert. Lite folk. Vi såg delfiner och pelikaner och kände att ibland är stranden bäst när solen inte steker.

Det är det där med havet. Jag mår så sjukt bra av rytande vågor och doften. Någon gång i livet ska jag bo vid havet. Precis vid havet vill jag bo. Så där så att jag ser och hör och känner doften av det hela tiden. Ett stort och vilt hav ska det vara. Det är min dröm och det jag tänker på när jag somnar på kvällarna.