Per är fortfarande bortrest och jag hänger själv med barnen i helgen. Inte för att jag har några planer på att göra mig av med karln, men så här tillfälligt kan jag ändå tycka att det är rätt skönt att köra familjeskutan själv. Ni vet. Ingen annan att vänta på. Att anpassa sig efter. Ingen tvätt som inte blivit tvättad av den andre (den här gången heller) att störa sig på. Bara jag och barnen. Förutom ett ilskeutbrott från min sida nu på kvällskvisten (grrr, treåringar är ju så stora att de vet exakt vad och hur de ska trigga igång sin mamma om de känner för det) har vi haft en helt fantastisk dag. I regnet. I Stockholm. Hängt på en lekpark med kompisar. Tränat en liten stund (och barnen var på Mini-Sats – för första gången funkade det urbra. Tidigare är det alltid någon av dem som kinkat och jag har fått avbryta träningen ganska exakt efter att jag hunnit värma upp och rusa till barnpassningen och klappa och pussa). Handlat. Hängt hemma. Inga konstigheter alls egentligen. Men en bra, skön, glad helt vanlig söndag.
Så nu undrar jag; ni som är halvtidsföräldrar eller ensamstående (det kanske är samma sak? Jag menar, ni som har barn men ingen annan förälder ens på avstånd att dela dem med); hur är det? Ärligt? På tal om att lämna bort barnen så är ju det vardagsmat för er, men man kanske vänjer sig? Är det skönt? Den där känslan av att man liksom är den enda bossen och inte behöver dividera sina beslut med någon annan? Och när är det jobbigt? Det vore spännande att höra. Om ni vill dela med er vill säga.
Den där gången man ligger halvt utslagen och spyr som en gris är det inte helt kul att vara ensam med två barn under 3 år.
Däremot är det ännu värre att känna sig helt ensam med barnen i ett förhållande så valet är ofta rätt lätt att göra.
Så här 17 år efter spyhistorian är jag glad att jag gjorde valet När mina barn ger mig en kram och säger att de tycker att jag (och nya maken) borde skaffa minst 4 barn till ”eftersom bättre förälder inte kan finnas” känns det väldigt bra att ha tagit alla beslut själv, att ha gett dem massa tid/kärlek. Förhoppningsvis har jag varit en bra förebild oxå 🙂
Min man jobbar sedan i våras i en annan stad och är hemma en långhelg varannan helg så jag har barnen själv mest hela tiden. Den veckan som min man inte är hemma kan min pappa komma hit och hjälpa till några dagar men jag har inga barnvakter eller stand-in-vabbare på daglig basis. Innan vi gav oss in i det här upplägget trodde jag att det BARA skulle bli slitigt att ha barnen själv. Jag trodde att jag liksom inte skulle kunna njuta av dem utan hela tiden vara lite för trött, lite för stressad, lite för irriterad men det är verkligen helt tvärt om. Jag kan ibland känna mig lite instängd eftersom jag inte kommer hemifrån mer än när pappa är här. (När maken är hemma vill man ju vara så mycket som möjligt med honom) Men att vara själv innebär ju också att man slipper den där vänta-på-någon-annnan-frustrationen som slukar så mycket energi. Det är som du själv skriver, man bestämmer själv! Kram
ByEngberg säljer Petit Bateau för vuxna. Tips tips Cecilia. 🙂
En känsla av fängelse, när man är själv. Särskilt om man är sjuk själv och ändå måste sköta allt som vanligt, laga mat, natta barn etc. men ja, en skön känsla an självständighet också, frihet att bestämma, vara boss. Och sen har man helt ledigt varannan helg och kan vara sig själv! Se filmen Friends with Kids där snackar de om hur just skilda föräldrar har det sim bäst. Egen tid med barnen och sedan egen tid själv, eller med ev ny kärlek….när man tänker på det så…..
Jag gick från att leva i ett olyckligt förhållande där jag hela tiden bar på känslan att jag fick göra allting själv, och var så klart väldigt missnöjd över det. Sedan separerade vi och även om jag fortfarande fick ta hela ansvaret själv så var det mitt eget val och det gjorde att kändes det så mycket enklare. Som att det faktiskt verkligen var mitt liv och jag som bestämde över det. Så jag tyckte nog aldrig att det var speciellt jobbigt att vara ensamstående förälder. Kanske för att det just då var bättre än alternativet. Hursomhelst träffade jag efter några år min nuvarande sambo och det var då den riktiga utmaningen kom – att släppa in honom i vårt liv och att låta honom vara lika delaktig i min sons uppfostran. Det har fått ta tid, men det har också blivit väldigt bra.
Det som jag kan känna nu att jag önskar att jag hade då är isåfall det mentala stödet. Att någon klappade en på axeln och sa ”Puh, vilken dag!” i slutet av dagen. Att man hade en partner att dela både ljusa och mörka stunder med.
Har levt som ensamstående med min son (idag 15 år) när han var liten (men en tyvärr helt frånvarande pappa) och det var väl i o f s skönt som du säger att man slipper ta hänsyn till någon annan vuxen och fatta alla beslut själv. Men det innebär ju också att precis ALLT hänger på dig, hämtning och lämning på dagis, laga mat, natta, vab:a – ALLTING är alltid beroende på dig själv, hur piss du än mår och hur trött du än är… Och många gånger brister orken när barnet trotsar etc p g a att du är ensam att ta allting och jag satt många gånger och hade skuldkänslor för att jag inte riktigt orkade med allting.
Nu är jag sambo och mamma till en 4-åring med en NÄRVARANDE pappa och jag har lite halleluja-moment varje gång jag ser deras relation och att jag faktiskt inte behöver göra precis allting och inte ta alla konflikter + att också ha barnets pappa att dela alla härliga stunder tillsammans med 🙂
Så min slutsats är nog att visst det är skönt att vara själv hemma ibland med dottern när min sambo är bortrest – men det är fan så mycket mysigare när han är hemma! Och det är inte ett dugg glammigt att ligga kräksjuk och samtidigt ta hand om ett kräksjukt barn.
Tack för en härlig blogg! 🙂
Oj oj oj… känns ganska tungt o svara på detta.
Jag har varit ensamstående sen barnen var små och NEJ det är inte roligt.
Man är helt ensam om att skaffa pengarna, oro i magen att få pengarna att räcka till, ingen att luta sig mot. Pappan helt frånvarande så det fanns inte ens ”ledig tid” att jobba extra.
Stressa stressa jäkta jäkta och dåligt samvete på allting. Nej, det var ingen höjdare.
Mina barn ska ALDRIG gå igenom det samma som jag gjort, jag är snart 40 år och mina barn har blivit tillräckligt stora för att skaffa egna barn (20 och 18) och jag har lovat mig själv att jag ska ställa upp för dom, hjälpa med barnen när de kommer och njuta av att vara farmor/mormor.
Usch, jag får bara gråten i halsen av kampen som varit. Aldrig mer.
Det är stor skillnad på att vara gräsänka vs. dra HELA lasset själv.
Beror nog på hur det som man lämnade var. Visst kan jag tycka det är slitigt ibland och när man har en konflikt och mest skulle behöva gå ut och rensa skallen men det finns ingen som kan ta över. Men samtidigt så var det så jag hade det när vi levde som en familj också så hellre ensam på riktigt än ensam i en tvåsamhet säger jag. När det är mina veckor är det på mina vilkor inget behov av att kompromissa även om det svider endel att få höra att så är det minnsan inte hos pappa 🙁 den största vinsten i mitt fall är att pappan är mer pappa nu när han är det på 50% än han var när han hade chansen på 100% för då var han kanske pappa på 5-10% och enbart när det passade honom. Det kommer alltid finnas en sorg i mig att jag inte kan erbjuda min son kärnfamiljen men samtidigt så ångrar jag aldrig att jag gick och känner att min son får en bättre uppväxt så här.
Skönt att höra att du blir arg på ungarna….vet hur det kan vara!!! (och jag är inte ensam tack & lov)
Jag gillar att vara ensam med barnen, men är oerhört tacksam att jag har en man som är minst lika, tom bättre ibland, förälder som jag. Och vi tar lika mkt ansvar. Så skönt att inte vara oumbärlig. Skönt också att veta att om vår relation mot förmodan (hoppas jag) skulle ta slut så vet jag att han skulle fortsätta ta lika mkt ansvar för barnen, jag skulle inte bli lämnad i sticket med allt ansvar.
Det är OERHÖRT viktigt att försöka välja en BRA far till sina barn. Det är livsavgörande!!!!
Känner igen mycket av det som skrivs ovan. Han uppfostrat mina barn helt ensam sedan de var små. Idag, när de börjar bli stora så kan jag konstatera att vi har fått en väldigt nära och vuxen relation till varandra. Jag tror att det beror på att som ensam vuxen umgås man med sina barn på ett annat sätt än om man har en annan vuxen att vända sig till. Jag kan känna en djup tillfredsställelse när jag tänker på att jag, på egen hand har uppfostrat dessa underbara individer! Fast det är klart att det varit tufft ibland…
Att vara helt ensamstående är helt klart inte att jämföra med att vara själv med barn en vecka el två. jag är ensam och då verkligen ensam. pappan har valt att i stort sett inte finnas där. Mina barn är små ( yngsta var 8 månader när vi separerade). Det kan vara fantastiskt och mysigt, men samtidigt väldigt stressigt. Jag har ingen släkt nära och därför inte heller någon möjlighet till egentid. För ett tag sen när du skrev om damen somville bli låtsas mormor så hade jag kunnat döda för åt få henne. Jag känner mig tvungen att jobba deltid för jag vill inte ha barnen på dagis från 7-17. Jag klarar den ekonomiska biten bra. Men jag känner mig alldeles för ofta totalt otillräcklig. Man vill ju såklart att just mina barn ska må bäst osv. Jag tror tyvärr att de flesta barn behöver två föräldrar och jag har nog svårt för att vara just en manlig förebild. Men även om det finns massor som är jobbigt så finns det många ggr när man känner sig otroligt lyckad och stark för att man orkar precis allt själv. Det som många andra (som du) har hjälp av sin partner med. Hade du varit själv och bott där jag bor hade du kunnat glömma både gym, löpturer och umgänge ute med vänner. Mamma får hitta på andra sätt att träna på och flytta hem umgänget till soffan eller på ställen man kan sova kvar… Så jobbigt! Men det går och är ändå underbart just för att barn är underbara!!