Såg ni Kvällsöppet igår? Man diskuterade jämställdhet och huruvida föräldrapenningen bör lagstadgas så att den delas lika mellan föräldrarna. Somliga var för. Andra mot. Psykologen, terapeuten tillika Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz var jätte-emot. I ett inslag i programmet porträtterade en familj med en nyfödd bebis, de hade bestämt sig för att dela lika på föräldraledigheten redan från början. Halva veckan jobbade mamman. Den andra halvan jobbade pappan. Och detta system kunde inte Eva se några som helst fördelar med. Tvärtom. Hon menade att ett spädbarn behöver en fast punkt. Två blev för mycket. Och att föräldrarna inte skulle bli förvånade – ja, de skulle till och med få skylla sig själva den dag bebisen blivit en vuxen deprimerad människa till följd av bristande anknytning i spädbarnsåren tack vare att mamman och pappan valde att dela på föräldraledigheten.
Jag har inga teoretiska belägg för varken det ena eller andra, men vill gärna tro att Eva har fel. Min magkänsla säger att bebisar klarar både det ena och det andra, om bara föräldrarna eller den som nu tar hand om knyttet är lugna, trygga, kärleksfulla och där.
Är det inte lite så att när man har det väldigt bra som vi här i Sverige, då ser man till att skapa problem som egentligen kanske inte är problem. Jag har så svårt att föreställa mig att en familj i ett svältande område i Kenya skulle bekymra sig över en sån här sak. Där har man ju liksom riktiga issues, och där är man kanske snarare tacksam om det ens finns två föräldrar som kan hjälpa till att ta hand om barnet. Jag föreställer mig bara här, som ni kanske märker. Är ingen antropolog heller. Men ni fattar kanske vad jag menar? Det är ett sabla gnällande bland oss bortskämda svenskar ibland.
Min pappa var föräldralös när han var tio år. Först dog hans mamma efter en tids sjukdom. Några år senare tog hans pappa sig själv av daga och han var ensam i världen. Eller ja. Han hade sina äldre syskon. De tog hand om honom, och det blev människa av min pappa med. En riktigt bra människa till på köpet. En positiv. Stark. Klok. Kärleksfull människa. Huruvida hans mamma tog ensam hand om honom när han var liten, eller om han fick vara spädbarn i flera famnar spelar liksom ingen roll i ett sånt läge har jag svårt att tro.
Asch. Det spretar lite här det jag vill säga. Men. För det första; spädbarn klarar mycket om de bara är trygga och älskade. Det är jag fullkomligt övertygad om. För det andra: Låt oss engagera oss i verkliga problem. Jag kan bara inte köpa att ett barn som spenderar sina första månader lika mycket hos pappan som hos mamman är fucked for life så att säga. Om människan är skapt att inte ens palla en sådan sak, hur skulle den i sådana fall klara att ta sig igenom en tuff barndom och sedan leva ett bra liv så som min pappa gjort? Fattar ni vad jag menar?
Lämna ett svar