I helgen har min syrra med familj varit och hälsat på, idag när det kändes som vi häckat inne alldeles för länge åkte vi på ”glassutflykt” (hrm, hrm – kolla på väska till min syrra-utflykt) till Forum Nacka. Det var jag, Ninni (min syster alltså) och en, två, tre, fyra barn. Rio på fem månader var minst, Bonnie knappt två år äldre, femåriga Milou och Mira som är nio. När vi gick runt där bland butiker och och med blonda ungar till höger och vänster (och då är ändå det här fyra hyfsat lugna typer, och ingen fick något utbrott eller lade sig i protest på golvet) slog det mig att alla de här fyra barnen i praktiken ju hade kunnat vara mina. Om jag fått min första när jag var 23, den andra vid 27, sen 29 och 31. Fullt rimligt alltså. Men jösses vad jag inte för mitt liv fattar hur de som har det så i verkligheten gör. Hur de lyckas? Fyra kottar! Jag höll på att få stressutslag och hjärtinfarkt av alla potentiella borttappade-barn-incidenter. Men det kanske är något man bara lär sig. Växer in i? Ungefär som man innan man får barn överhuvudtaget inte kan fatta hur man kan stå ut med att bli väckt klockan sju varje morgon, och sen när man väl är där så händer det bara, och inte är det väl någon större omställningsprocess heller. Det är livet helt enkelt. Men ändå! Fyra barn? Jag är sjukt impad av er mångbarnsföräldar. Ni måste vara helt djävulskt välorganiserade och alerta. Kan ni inte berätta, vad är hemligheten till framgång? Hur är det att ha så där många barn?
Själv känner jag mig ganska nöjd med två barn, men jag håller absolut dörren öppen om att kanske, kanske skaffa ett tredje. Sen. Som en liten karamell att plocka fram och njuta av om några år.
Kan varmt rekommendera en 3a! Det trodde jag verkligen inte att jag nånsin skulle göra …
😉
Jag fick döttrarna 2003 och 2004 och var väldigt övertygad om att ”2 it is!”. Deffinitivt maken också som är ensambarn (jag är uppvuxen i trebarns-familj). Med två barn tätt (planerade!) så var det skönt när vi bättre kunde ”pusta ut”, tjejerna blev lite äldre. För lätt nästan … Och 2010, i september , föddes lillebror. Ingen är nog mer älskad än den lilla ungen, inte minst storasyrrorna avgudar sin lillebror. Nu tänker jag alltså ”3/sladdis it is!”. Och jag förstår bättre än någonsin hur tiden rusar och har skrivit mitt sista inlägg som Premiumbloggare hos Mama.
Kram, Rosita ”- Globetrotter Mama”
Jag fick två barn tätt 99 och 01 sedan separerade pappan och jag och nu är jag omgift och fick förra året vårt lilla kärleksbarn, sedan hoppsan en till i år och ingen är mer chockad än jag över att vara fyra barnsmor strax innan 40! Men kul! Har dock taggat ner mycket på ambitioner och aktivitetshets och perfektionism och lägger hellre pengar på barnvaktshjälp, träning, egentid och mycket samarbete och teamwork med min man för att orka än med de första barnen då status, märkeskläder, tusen aktiviteter et var så himla viktigt. Vi har även flyttat utomlands hela familjen.
Kajsa, låter spännande. Vart bor ni? 🙂
Fast skaffar man bara tillräckligt många så kan man kanske hantera att en eller två försvinner i Forum 😉
Ibland har jag tänkt att jag som har en förmåga att engagera mig i mina två barns känsloliv .så att jag lever i deras med och motgångar tills jag är alldeles slut, skulle mått bra av att vara nio-barns mor. Kanske skulle jag inte ha tid då att få ont i magen varje gång någon varit dum mot någon av mina guldklimpar…
Väckt klockan 7 låter som lyx för mig men jag fattar vad du menar;-)
Skriv din kommentar här
Har fyra barn på 8, 5, 3 och 1 år. Är själv 38 år. Emellanåt är det fullt-ös-medvetslös-tempo på dagarna, speciellt när alla är sjuka. Som tur är växer man in i rollen som fyrbarnsmorsa/farsa. Är själv ett kontrollfreak men barnen har gjort att jag tvingats tagga ner och inte oroa mig så mycket och det är nog där hemligheten ligger. Fast storhandla skulle jag aldrig i mitt liv göra med alla fyra…….hahaha. Minnet är det som tar mest stryk med alla läxor, aktiviteter, matsäckar, kalas osv. Men allra mest slåss jag över all kärlek och hur lyckliga vi är som får leva med dessa fyra fina underbara personligheter. Satsa du på en trea om en si så där fyra fem år vetja……….
Vänta tills ungen/ungarna ska åka tunnelbana första gången själv, jag ringde min unge 4 gången under en färd som tar 10 minuter, 2 hållplatser. Jag hade hjärtat i halsgropen, men tro det man vänjer sig vid det oxå. Nu är han ju nästan aldrig hemma, alltid hos kompisar.
Det är inte så märkvärdigt att ha många barn. Jag brukar tänka när jag ser Familjen Annorlunda att de egentligen borde komma hem till mig och filma men inser då samtidigt att de inte vill ha en ”vanlig” stor familj för då skulle det bli så tråkig TV. Alla skulle ju inse att det är ungefär som hos alla andra vare sig man har ett, två eller som jag, fem barn. Idag var barnen lediga från skolan så jag tog dem alla till ett museum på stan. Det går hur bra som helst. Äldsta blir nio i sommar och yngsta är 1,5. Stressar jag upp mig, ja DÅ går det åt skogen. Litar jag på att det går bra och barnen känner det på sig, ja då går det bra. Jag har tid till dem alla, jag ser till att se dem alla varje dag. Hur man hinner? Jo man hinner med det man anser vara viktigt. Själv får jag kraft och ny energi från att göra saker med barnen. Skita i disken på köksbordet och istället spela spel med ungarna är något jag gör kanske för ofta. Dock måste jag påpeka att jag har det rent och städat hemma hos mig. Det ena utesluter inte det andra. Allt handlar just om sina egna värderingar och prioriteringar.
Jag vet inte hur jag ska skriva då detta inte ska bli ett försvarstal då det inte är vad du var ute efter men det är något jag ofta får lov att göra. Försvara mig och mina val. (Gubbens också förstås 😀 ) Jag älskar alla mina barn och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Eller kanske en till… 😀 Jag har ju inte ens hunnit fylla 30! Men nu ska jag jobba då jag i januari tog examen efter fyra års studier. Allt går om man gör det man vill göra!
jag har bara två men eftersom jag är alldeles allena med dem så känns det ibland som man har fyra. det som får allt att funka är rutiner, det är a och o, ruckar någon på våra rutiner då jäklar. men jag kan verkligen inte klaga, de två små är mitt liv! mini
Har bara ett barn (men ändå fullt upp med Stormen Valdemar) så jag har inget att säga att om inlägget.
Däremot så måste jag bara flika in att Bonnie är så himla söt och det där sättet hos barn tycker jag är så himla gulligt: när dom ser upp till äldre barn och härmar och vill vara som dom och med dom. Så som Bonnie på bilden ser ut när hon sitter där så stolt med sina kusiner. Stora tjejen!
Mina barn är 8, 7, 5 och snart 2 år. Minns att jag inte fattade hur jag skulle kunna handla själv med 2 barn haha, nu är veckohandling med 4 inga problem om det skulle behövas, fast oftast lämnar vi dom 2 äldsta hemma.
Man växer in i rollen, barn för barn liksom, men det är ju onekligen mycket att tänka på med läxor, aktiviteter och kalas. En sak som tar tid är att uppdatera garderober inför alla säsonger för barnen, urk!
Jag fyller 36 men ser mycket yngre ut och folk blir alltid förvånade när dom hör att jag har 4 barn. Dom flesta verkar tycka att ”oj så jobbigt”, men vaddå jobbigt tänker jag, det beror ju hur man väljer att se på saken…. Visst är det intensivt och om man har ett stort behov av egentid så ska man kanske inte ha ett helt koppel barn haha, men barnen växer ju upp. Allt har sin tid liksom.
För mig är det en lyx. Att titta på fyrklövern när dom sitter tysta i soffan (och inte bråkar hehe), då känner jag mig rik!