När jag gick i gymnasiet hade jag ett par svarta platåskor. De var som fodrade basketkängor ungefär med en tjock hög sula under. Men absolut inte Buffalo, nej, såna tyckte jag var urtöntiga av någon anledning. De jag hade var i och för sig hiskeligt lika Buffalos, men på mina var sulan slät och det gjorde ju så klart enorm skillnad. Jag lyssnade på tuff techno och åkte till Göteborg med ett gäng äldre killkompisar och gick på rave i någon gammal verkstad vid Liseberg på nätterna. De där skorna var alltid på. Världens bästa dansskor. Oftast matchade jag dem med ett par snortighta jeans och en knalligt blankblå täckjacka. Frisyren hade jag snott från Uma Thurman i Pulp fiction. Jag har oftast bytt stil lite från dag till dag. Har liksom klätt mig efter humör och mod. Men den här stilen älskade jag så intensivt att jag totalfastnade i den. Jag tror ärligt talat att jag hade samma jeans, skor och jacka varje dag i ett år. Eller kanske två.  Och eftersom jag är sjukt sentimental när det gäller skor har de där platåerna så klart alltid haft en speciell plats i hjärtat sedan dess. Och nu har det gått så lång tid sedan jag gick i gymnasiet att trenden har hunnit komma tillbaka igen. Jag kollade igenom lite produktbilder inför höstens utbud på Brandos och hittade ett par skor från Sixtyseven som är nästan identiska med mina gamla gymnasiefavoriter. Fastän de var helsvarta och inte leopardmönstrade, och så undrar jag om inte sulan var lite högre. När de kommer i butik i augusti är det jag som är den första att slå till. Inte säker på att jag kommer känna mig lika cool i dem så här nästan femton år senare. Men jag kan ju alltid ha dem hemma. Titta på dem och minnas skotider och andra tider som gått.