Minns ni hur man när man var liten tyckte att föräldrarna var rent ofattbart tråkiga som valde att stå bredvid och glo istället för att åka när man var på Liseberg eller liknande ställe? Man kände liksom att var det nåt man aldrig tänkte bli så var det vuxen, i alla fall inte om det innebar att man hellre valde att vara världens mossigaste tråkmåns istället för att åka karusell och ha kul. Och så verkade de flesta vuxna välja att göra. Idag har vi varit på Parken zoo i Eskilstuna med Bonnies dagmamma och alla föräldrar, där finns ett litet tivoli också. Bonnie ÄLSKAR karuseller och ville åka allt hon hade rätt längd att få åka. Ju mer G-krafter, magkill, snurrar och höga höjder desto bättre. Själv kämpade jag allt jag kunde för att inte vara den där mossiga tråkmorsan på tivoli så jag spelade cool (men misslyckades) och försökte hänga på, men i Flying frog, bland alla tvååringar var jag den (enda) som gallskrek av ren och skär fasa. Men. En teori jag gärna vill lägga fram är (bekräfta gärna ni som vet) att man helt enkelt blir känsligare för G-krafter och magkill ju äldre man blir. Den där roliga och spännande känslan har bytts ut mot svårt illamående och dödsångest. Efter några varv i Virveln (ni vet en sån där man sitter i en vagn som snurrar runt fort på en stor skiva, och dessutom snurrar runt sin egen axel) med två gapskrattande småttingar, kände jag själv mest för att gråta och tycker nog att det fortfarande, så här två timmar senare, gungar rejält i benen. Så. Våra ”tråkiga” föräldrar var kanske inte så tråkiga, de kanske bara var hrm, vad ska jag välja för ord nu när jag själv uppenbarligen hör till kategorin? … Lättpåverkade?
Tur att Bonnie har en gudmor som mer än gärna hänger med i karusellerna. När ses vi på Liseberg?
Kan ju bara svara för mig själv men jag är 37-årig 2-barnsmamma och jag älskar att åka allt tillsammans med barnen precis som när jag var liten. Och de är 14 år så då snackar vi inte sådant som heter något med Frogs. Jag skulle nog sätta utropstecken efter fegis faktiskt. Men… gillar dig ändå
Jag kan inte komma ihåg att min mamma någonsin åkte karusell med mig och min lillasyster när vi var små. Däremot åkte alltid pappa med oss. Nu har jag själv tre barn och i vår familj är det jag som åker med dem och maken som står och tittar på. Jag gillar fortfarande killet i magen (nästan) lika mycket som när jag var liten.
Helt korrekt uppfattat! Som barn åkte jag ALLT och idag kan jag inte åka nånting nästan. Jag är paniskt rädd för höjder, blir snurrig av minsta lilla osv osv. Skyller allt på ålder och extremt lågt blodtryck.
Hahaha, vad roligt skrivet! Håller med. Jag klarar inte av nåt som går runt längre. Inte ens min bergochdal-freak till man tycker att det är lika kul längre.
Jag upptäckte plötsligt någonstans i 35-årsåldern att jag mådde lite illa av att gunga i vanliga gungor…. Inte så spexigt direkt.
C: Ha ha, det är EXAKT vad jag noterat hos mig själv. Asså. Det är ju så mesigt att man knappt vågar säga det högt. Jag pallar bara att gunga ihop med Bonnie ett par minuter innan jag måste ge upp,
Här är en till som mår illa av att gunga…på vanliga gungor! Pinsamt är ordet.. Skönt att höra att man inte är ensam iaf. 😉
dagmamma? hur lat e du?
Här är en till som tyckte mamma var urtråkig som inte vill åka med på Cirkusexpressen. Nu klarar jag själv max två minuter på gungbrädan med dottern, haha! /Emelie