Eftersom ämnet dykt upp i den pågående haremsdräktsdiskussionen kan jag ju passa på att berätta lite mer om hur jag tänker kring genus och feminism (och så hoppas jag att jag gör mig förstådd, sitter på Kastrup, har flugit hela natten och känner mig gaaaaaanska seg i kolan).
När jag var strax över tjugo pluggade jag en medie- och kommunikationsvetenskaplig kandidatutbildning som höll ett genusperspektiv på varje kurs. Den där genus-ambitionen som många utbildningar har, utövades verkligen under min utbildning. När jag började läsa hade jag ingen koll alls, alltså NOLL, på allt vad genus och feminism hette (rent teoretiskt alltså), när jag var färdigbakt ett par år senare var jag en rätt hårdnackad och aggressiv feminist och idealist. Samtidigt hade jag drömmar om att jobba på tjejtidningar, och jag märkte snabbt att bland feminister var den kombinationen inte acceptabel. Sällan har jag stött på en grupp människor som är så ovillliga att acceptera nyanser i både tänkande och utseende som de här hardcore-feministerna. Att jag rakade armhålorna, gillade klackar, sminkade mig och jobbade på tjejtidning var helt enkelt inte riktigt okej. Man skulle ha dreads och raggsockor och helst bo i ett kollektiv. Jag hittade med andra ord aldrig riktigt min plats i den feministiska rörelsen, men jag var och är lika övertygad i mina åsikter för det.
Det där med att vara idealist ja, det är en sak när man pluggar och bara har sig själv och kanske någon nervös pojkvän att applicera de feministiska teorierna på. Men när familj, hus, barn och karriär dyker upp – då blir det lite mer komplicerat. Det är ju då teorin ska bli verklighet.
Jag är inte någon sådan där svart eller vit-typ av människa. Jag är liksom inte av eller på. Jag är lite av varje, och gärna samtidigt. Det ska kännas bra att leva, och jag vill helst slippa behöva välja bort något alls. Därför är jag inte mycket för principer, utan försöker i stället hitta kompromisser så långt det bara går. Hitta den bekvämaste lösningen med hänsyn till de givna förutsättningarna. Det är väl ungefär där någonstans jag praktiserar min feminism i dag. Feminism med mindre ideologi, och mer verklighetsförankring eller nåt kanske? Jag fokuserar i ärlighetens namn inte så mycket på genus i min barnuppfostran (i alla fall inte så mycket som jag som 25-åring trodde att jag skulle göra den dagen jag fick barn), för jag har märkt en sak; det finns en omvärld där ute, en omvärld som mina barn vill utforska och ta del av. Och den är kanske inte alltid så vacker och idealisk som man kunde önska. Men den finns där, och de lever i den. Så det viktigaste jag som förälder kan göra är att ge mina barn grunden och verktygen för att kunna stå starka, älska sig själva och veta sitt eget värde i den där stormen som råder utanför hemmets trygga väggar. Jag vill att de varje dag ska vara jävligt stolta över dem de är. Över sig själva. De ska behandla andra med respekt, och de ska vara lika respektfulla mot sig själva. Det är viktigast. De ska veta att just precis dem de är, är alldeles tillräckligt och alldeles perfekt. Det är viktigast för mig.
När de blir större tänker jag lära dem om feminism och vad det innebär för mig och för andra.
Hrm. Just det. Vad handlar då feminism om för mig idag? Om vi skiter i teorierna och de tjusiga namnen så kort och gott: Om att vara stolt över sig själv, oavsett vem du är. Att veta om att du är värdefull och att den som behandlar dig som om du inte vore det, han ska fan bara ha.
Och en sak till: Om vi ska diskutera det här, så tycker jag att vi gör det med öppna sinnen och förståelse för varandras olika åsikter, okej? Vi behöver inte tycka lika alls, men vi sitter alla i samma båt. Vi är kvinnor, och håller vi inte ihop och kämpar tillsammans är ingen feministisk teori i världen vatten värd.
Riktigt bra inlägg! Det är väldigt bra att du skriver att man inte behöver ha samma syn som du har gällande feminism – kanske håller de värsta påhoppen borta. Jag håller dock helt med och har flera gånger känt att jag inte är feministisk nog i vissa kretsar. Ofta har jag känt mig ”för” sminkad eller ”för” tjejigt klädd vilket ju är helt absurt. Tack för att du visar att jag inte är ensam i mina tankar 🙂 Kram
Håller helt med väldigt bra skrivet. Huvudsaken är att barnen får vara som de vill o att vi älskar dem för det!
Skriv din kommentar här!
BRA!!!!!!! Känner igen mej i det sätt att resonera 🙂
Du rockar! Som jag uppfattar dig är du en stark, cool och smart kvinna. Dina döttrar har en toppenmamma att se upp till. Och jag hade älskat de där haremskläderna som liten. Min pappa försökte visa mig till teknikleksakerna i leksaksaffären, men vips stod jag borta vid de rosa hyllorna och dreglade över barbie och My little pony. Jag lekte i bastkjol och prinsessklänning. Trots (!) detta växte jag upp och blev en person med god självkänsla och som tagit mig fram bra i livet. Låter man barn leka och upptäcka utan att döma tror jag det blir en jättebra grund. Ska man verkligen snacka genus som det socialt skapade könet så är väl det bästa man kan göra som mamma eller pappa att visa öppenhet? Då kan barnet välja själv och bli en stark person med tilltro till sig själv och omvärlden. Tror jag. 🙂
kram till alla föräldrar som gör så gott ni kan, det räcker långt!
Spot on! Väldigt bra skrivet.
Jag är absolut ingen genusanhängare. Min dotter har haft massor med barbies, rosa kläder osv. Men harems/magdans kläder hade hon ALDRIG fått haft. Känns ungefär lika illa som när vi fick hem brev från skolan när hon gick i andra klass och lärarna undrade om 8 åriga flickor verkligen var tvungen att ha BH!?! Nån j***a måtta får det väl ändå vara på hur flickor får ”leka”. Förövrigt fick min dotter börja med smink och BH när hon började högstadiet.
Så här tänker jag angående detta ämne. Min dotter fyller år på fredag, 3 år. Hon önskar sig en BH och ett läppstift. Anledningen är att hon sett mig ha BH och läppstift. En av flera skillnader i vår klädsel. Samma tjej önskar sig Spindelmannendräkt och en verktygslåda. Allting är inte svart och vitt. Hon kommer ha säkert ha sina rosa perioder och även perioder i andra färger.
Det är ni som föräldrar som bestämmer hur era barn kommer att bli, ni och deras kompisar. Skylla på klädsel och att butiker hänger kläder i rosa och blått., är en billig ursäkt från er att slippa ta ansvar. Troligtvis har ni ingen tro på ert föräldraskap att så om något i framtiden går fel så kan ni skylla på att er dotter hade en rosa klänning eller er son en blå tröja. Istället för den mest troliga anledningen att ni inte lyckades ge ert barn ett bra självförtroende och fatta att styrkan i människan sitter inte i kläderna utan i huvudet.
Varje gång en sån här diskussion dyker upp kan jag inte låta bli att undra hur tongångarna hade gått om du hade haft två pojkar du köpt haremsdräkter till? Eller om du köpt varsin utklädningsdräkt med mer ”pojkig” profil ex. varsin Star Wars dräkt?
För mig handlar feminism om att lyfta blicken och se strukturerna, att kvinnans roll är begränsad av normer vad gäller vikt, rakning, klädsel etc och att kvinnor och män inte får samma lön för samma arbete. Att kvinnans värde handlar mycket om hur hon ser ut och hur hon värderas i mannens ögon. Att normen säger att kvinnan ska vara omhändertagande och mjuk och att mannen ska vara stark och familjeförsörjare. För att bidra till att normerna förändras och utvidgas tror jag att man måste vara medveten i sin barnuppfostran. Att lära sina barn att deras värde inte sitter i prestation eller utseende. Och jag tror också att man måste använda sig av kompensatorisk pedagogik för att kompensera för de värden som barnen får med sig från förskolan och skolan.
Riktigt bra skrivet! ”Så det viktigaste jag som förälder kan göra är att ge mina barn grunden och verktygen för att kunna stå starka, älska sig själva och veta sitt eget värde i den där stormen som råder utanför hemmets trygga väggar. Jag vill att de varje dag ska vara jävligt stolta över dem de är. Över sig själva. De ska behandla andra med respekt, och de ska vara lika respektfulla mot sig själva. Det är viktigast. De ska veta att just precis dem de är, är alldeles tillräckligt och alldeles perfekt. Det är viktigast för mig.” För hur många barn är detta verklighet??
Själv så lekte jag både med Barbie och My little pony men VÄGRADE att gå i kjol och klänning till min mors förskräckelse. Själv så tyckte jag att mjukisbrallor och lackskor var den ultimata festklädseln! haha!! Idag kan jag säga att jag äger FLERA klänningar!
Grymt bra skrivet, jag håller verkligen med dig! Att visa respekt för andra människor trots att våra åsikter ibland går isär tror jag är långt mycket viktigare än det här extrema genustänkandet. Man ska vara medveten om det, men utifrån det gör vi våra val och hittar vårt eget sätt att relatera till det. Det finns verkligen inget svart och vitt, och alla barn är olika, det har faktiskt inte alltid med kön att göra. Hellre individualism och humanism än feminism, så tycker i alla fall jag.
Håller med dig Cecilia! Jag har två små pojkar här hemma, varav en nyfödd. Snart tvååriga kotten får leka med både bilar, duplo och dockor om han önskar, faktum är dock att HAN väljer 8 av 10 gånger bilarna, kläderna i ”pojk-färger” etc. Och när han inte gör det är det precis lika bra/okej/roligt/spännande/utvecklande! När jag och mina syskon var små älskade jag och min syster när pappa kom hem från sina jobbresor runtom i världen med designade klackskor i strl 26, klänningar och handväskor då det var DET vi allra helst önskade oss medan min bror ville ha bilar, flygplan, ”action-gubbar” etc, medan han ibland valde att leka med dockor med mig och syrran. Mamma och pappa gav oss valmöjligheten precis som jag gör och kommer fortsätta göra till mina barn, det om något är väl genusperspektiv. Feminism är för mig att ha valmöjligheten och viljan att bestämma själv. Klackar, rakad under armarna och på benen, smink, kläder som smickrar eller gympadojjor, storskjortor, dreads, orakad , osminkad… Oavsett är det/bör det åtminstone vara den egna individen som själv väljer.
Bästa bloggen är DIN!
Besviken på att inte du var mer jordnära än så här! Du behöver inte skriva några långa och förklarande inlägg om feminism. Du borde vara klok nog att inse att man inte klär sin 3-åring i magdanskläder. Sunt förnuft bara! Hur förklarar du sen för henne då när hon smyger på sig BH till skolan som 7- åring att det inte är så lämpligt? Eller när hon som tonåring blir sexuellt utåtagerande för det var ett beteende som uppmuntrades från hemmet? För ärligt talat är det nonsens och skitsnack att magdansdräkt inte skulle vara en sexuellt utmanande klädsel. Ellerhur?!
Mina döttrar har inte fått klätt sig i BH och dyl. förrän de har haft rätt ålder inne och de är inte ett dugg störda av det.
Jag förstår att folk har olika syn på vad feminism är, tydligen oxå på vad som är sexualiserat. Jag tycker inte magdanskläder à la prinsessan jasmin i aladdin är att jämföra ned burleskkläder. Samma sak med att klä ut sig som ariel i lilla sjöjungfrun. Det är inte sexigt eller provocerande i mina ögon utan enbart lek som ens sagofigurer hjältar och hjältinnor. Skulle ni säga samma sak om jag köpte en aladdinkostym till min son? Den visar ju magen och allt den med? Håller med Cecilia att det handlar om att bygga barnens självkänsla som är grunden för jämlikhet. Att våra barn, flickor som pojkar vet sitt eget och andras lika värde!
Jag håller med dig till 110 % Cecilia! Det var som att läsa mina egna tankar…
Kommentaren från Jenny är den enda jag kan tycka är passande i sammanhanget. Alla får göra som de vill, men vill man att ens döttrar skall ha lika stor frihet att välja rörmockare som yrke/skita i att sminka sig om de ej vill/ få samma chans att sitta på höga poster som män etc. så måste man motarbeta de könsroller som idag finns. Det är ej en slump att kvinnor tjänar mindre/drabbas av ätstörningar i högre grad/gör det mesta av hushållsarbetet. Det är strukturer GIVETVIS. Jag tar gärna bort dem och jag vill att mina barn skall ha 100 möjligheter inte 2.
Jag tror faktiskt att det är lite av en myt att majoriteten av feminister är oaccepterande mot de som är könsstereotypiska. Visst finns det alltid extremister, men varför ska man lyssna på dem? Det kan jag tycka är synd. Det känns som om feminism och genus är väldigt missförstått, eftersom att många väljer att lyssna på de som är just extremister. Och extremisterna har ju själva missförstått många delar (överdrivit).
Jag är feminist och genusmedveten. Men jag sminkar mig ibland, jag fixar håret, jag rakar mig under armarna, jag tycker att kläder och mode är jättekul och använder klänningar, spets och liknande ibland (klackskor tycker jag dock inte om!). Jag läser också veckorevyn och tittar på desperate housewives och Top model. Det ena utesluter inte det andra, och jag tycker inte att något av det här är fel. Alls.
Däremot kan jag tycka att det är fel att mycket av det här är normer – oskrivna regler. En kvinna som INTE vill raka sig, sminka sig, som är intresserad av bilar och motorsport ska inte behöva mötas av frågetecken och äcklade blickar. Dessa normer är dock hårdare när det gäller killarna och männen tyvärr.. pojkflickor är högt värderade, medan flickpojkar inte ens får finnas.
Jag ställer mig emot normerna. När man har oskrivna regler för hur en ”riktig” man/kvinna är, så har man per automatik regler för hur en ”riktig” man/kvinna inte ska vara. Jag är av åsikten att könsrollerna begränsar, skapar utanförskap, trångsynta människor och mobbning.
Men jag tycker som sagt inte att det är fel att göra saker som är traditionellt könsstereotypiska heller. Sålänge man trivs själv och gör det man själv mår bra av.
Håller med dig i vartenda ord! Gör likadant i barnuppfostran av mitt barn. Håller också med om extremfeminismen eftersom att jag själv hängt i såna kretsar. Idag kallar jag mig inte feminist utan istället jämställdist. Det passar mig mycket bättre, om man nu ska sätta sig själv i ett fack.
Feminism är för mig möjligheten att välja själv hur man vill leva oavsett vilket kön man har. Det är dock väldigt naivt att tro att barn inte påverkas av vuxna i sina val. Vi vuxna kan tänka på och vara medvetna om hur vi pratar med våra barn och vilken sorts beteende vi uppmuntrar.
Hej
Jag har spelat hockey i 16 är med paus för att föda två barn. ( 2,5 och 9 m.)
Nu har jag börjat spela igen och dottern på 2,5 tycker detta är jätte kul. Hon har full koll och sitter helt stilla under matcherna som är 3×20 min…
Hon frågar offta var hennes hockeykompisar är… vi säger att hon får vänta ett år med att börja.
Häromdagen kom hon springande från tv:n -mamma, mamma de finns killar som oxå spelar hockey!! I hennes värld var detta nytt..
Jättebra skrivet Cecilia. Jag tycker det handlar om att vara jämställda. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt. kvinnor kan både få vara rakade och sminkade och ha sexiga kläder. Och männen kan få ha detsamma. Precis som kvinnor kan få vara muskulösa eller vara manhaftiga. Lika möjligheter och lika betalt är det ända som är viktigt.
I min familj är det mannen som tjänar mest pengar och jobbar mest. Hemma delar vi lika på allt. Städar ihop, tar hand om barnen lika mkt osv. Nu har vi renoverat och gjort det ihop, men jag tar hellre en större del målning och han lagar hellre maten. Inget är något konstigt. Jag har en son som ser oss göra allt, finns inga mönster. Jag lär honom vikten av att allt är ok. Och att respektera varandras olikheter. Han plockar undan, städar sitt rum, och gillar fotboll. När han kommer hem lägger han gärna pärlplatta. Vad som är vad är helt utsuddat för mig. Har aldrig förstått varför vi ska marginalisera oss själva som kvinnor. Jag har tidigare levt i förhållanden där jag tjänat mest och jobbat mest, men på hemmaplan har det sett ut precis som det gör nu. Jag tror många kvinnor känner sig som offer och då blir man det. Jag har aldrig tänkt på att jag skulle vara åsidosatt pga mitt kön och därför heller aldrig blivit behandlad så heller.
Tack för en bra text. Jag känner igen mig så jävla mycket. Radikalfeminist som 25-åring och nu med två barn senare väldigt mycket mer flexibel. Men värderingarna sitter kvar såklart, även om jag inte ser ut att passa in i feministfacket, om det nu finns ett sådant. För när man börjar snacka med folk märker man att gråzonerna är bra mycket fetare än det där svarta och vita.
/www.dayforcashmere.blogspot.com
Jag förstod att ditt inlägg skulle få en hel del negativ respons och tänkte nästan att din tanke var att provocera lite. Jag har en dotter och funderar mycket på hur jag omedvetet och medvetet uppfostrar henne och överför mina egna värderingar och min egen uppfostran. När hon har ”fina tjejiga” kläder säger många gärna att hon är söt. Detta gör mig kluven, klart man blir glad som mamma av komplimanger riktade mot ens barn, samtidigt som det alltid går upp för mig då vad man uppmuntras till som liten tjej. Jag tycker inte att det var fel av dig att köpa dräkten men det känns sunt med en diskussion.
tack för ett mer nyanserat och vettigt inlägg i debatten än det förra. jag blev så irriterad över ditt tidigare ”goddag yxskaftinlägg” a la amanda schulman (i tidigare genusdebatt på hennes blogg) att jag var för snabb att döma dig och skrev en kommentar (som inte godkändes?) om att ”ni var kompisar och lika barn leka bäst” typ. det var dumt och onödigt. tycker väl inte att kläderna är något att gå i taket över (behåarna är nästan linnen faktiskt) men jag hade själv inte köpt dem till min dotter. däremot kan jag bli så frustrerad över den okunskap och ovilja att se anledningarna till att samhället ser ut som det gör idag (ätstörningar, utseendefixering, våld osv), som vissa har. men du visar nu att du ändå är medveten och jag håller med dig, det är svårt att leva efter sina ideal eller teorier med en dotter som bara älskar allt som är rosa och glittrar (men inte bara förstås), en son som liksom dras mot bilar och teknikprylar (han är 11 mån och har inte blivit påverkad att gilla bilar mer på nåt sätt, vi hade lika många bilar till dottern och försökte liksom få henne intresserad bara för att inte tvinga in henne i nåt tjejfack, men det gick inte) och en man som är underbar men faktiskt måste jobba mer än jag just nu.. skulle önska att affärer, förskola, andra föräldrar inte delar upp kläder o leksaker i kill o tjejgrejer utan låter barnen få välja själva o vara just barn och inte kön. det finns faktiskt tjejr och gillar som väljer att gå utanför normerna även om mina inte verkar ha valt det. inte ursäkta långt inlägg o långa meningar, tog ett glas vin till maten 🙂
kram från en annan farstabo
Sofie, Amanda, Sofia L och Jenny, jag tycker att ni säger väldigt viktiga saker och är glad att ni finns med bland kommentatorerna.
Det är svårt att vara mamma och kvinna och människa tycker jag och vi är alla formade av normer i samhället vi lever i och påverkas av det. Men jag vill verkligen ge mina barn 100 möjligheter istället för två och vill inte att folk eller jag själv heller ska tänka att jag ger mina söner ”tjejsaker” när jag ger dem en docka eller häst. Äh, jag kan inte formulera det här på ett bra sätt, men jag vill att världen ska vara öppnare än så, att vi ska slå oss fria från alla de rådande indelningar av manligt och kvinnligt som präglar oss och genomsyrar allt från barnkläder och leksaker till lön och maktpositioner.
”Om att vara stolt över sig själv, oavsett vem du är. Att veta om att du är värdefull och att den som behandlar dig som om du inte vore det, han ska fan bara ha.”
Superbra skrivet och jag håller helt med dig. Det är verkligen superviktigt att vara stolt över sig själv och att veta att man är värdefull. Många glömmer lätt bort det, men ingen och då menar jag verkligen ingen ska kunna ta det ifrån en.
Det här var som att läsa mina egna tankar, fantastiskt bra skrivet. Går samma utbildning som du har gått, dock väljer jag att inte köpa allt med genusperspektivet. Blir bokstavligen arg när de inte vill att man ska tillämpa en nyanserad bild av genus. Jag är född 1988, kan det möjligtvis ha och göra med olika generationer?
Men det är ju i praktiken och i vardagen som feminismen är viktig! Det är också, som många av er säger, då den är som svårast. Men man måste försöka så gott man kan. Det är så tråkigt att diskussioner om feminism ofta hamnar så snett och bara behandlar extremer eller bara talar om huruvida man får sminka sig, raka sig, gilla killar, bry sig om mode. När ska vi komma förbi det?
För mig handlar absolut inte om att vara extrem eller ha förbud, utan att aktivt tänka och agera utifrån sina övertygelser. Det är alltid så lätt och man vet inte alltid var krutet ska läggas. Det här med att leva som man lär är oftast inte så himla lätt.
Tack Cissi (om man nu får kalla dig det…)
tror du är min idol nu. Har oxå 2 tjejer och en man och försöker få livet att gå ihop. Tror dock det är viktigt att ställa krav i livet, som kvinna, på att partnern också tar sin del av barn o hem.
Om man ska orka i längden.
Kram A
Jag håller med flera av föregående skribenter, det är som att läsa mina egna tankar. Att få livet att gå ihop och samtidigt försöka vara en bra mamma/bonusmamma, visa på bra värderingar, utöva sina genuskunskaper från bl.a. lärarutbildningen och sen försöka hitta förklaringar till varför det ändå blir så mycket rosa, till TRE tjejer!?… ja… jag skyller många gånger på samhället. Men sen så är jag ju barnsligt förtjust i rosa själv.
Viktigast av allt, precis som du skriver är väl ändå att barnen är trygga individer med goda tankar om sig själva, ett nyfiket sinne och en vägledning på livets stig som leds utan direktiv för vad som är rätt och fel.
Härligt med lite tankeställare.
Btw, jag tycker att haremsdräkterna är en utmärkt utklädningspresent för både killar och tjejer, dels för att de är tjusiga och lyxiga och skramliga =) Men även för att det ju faktiskt är utbildande och en souvernir!
Kör! =)
Har följt dina olika bloggar och läst i några år nu, du fick Bonnie ungefär samtidigt som jag blev gravid. Har läst sedan dess men aldrig kommenterat.
Det här inlägget gjorde mig tårögd, fantastiskt bra! Tack för att du delar med dig och sätter pränt på stort och smått i livet!