Bonnie och Rio har världens bästa farmor. Jo. De har faktiskt det. Farmor kramar och håller i lilla Rio i timmar utan att avbryta sig för att kolla mailen eller fixa med något annat värdsligt så som vi föräldrar gör hela tiden. Farmor pussar på henne och pratar med jättepluttig röst så att Rio inte kan sluta le med hela ansiktet. Och när hon leker med Bonnie finns det all tid i världen. Farmor är aldrig stressad eller ska iväg någonstans. Och så är hon alldeles lagom vimsig, precis som en farmor ska vara. Ibland hamnar Rios blöja på Bonnie, och det upptäcker Bonnie först en stund senare och då protesterar hon högt och får visa farmor vilka blöjor som är i den större storleken. Och så byter de och skrattar sen ikapp åt knas-farmor. Både jag och Per jobbar en hel del (jag har visserligen dragit ner på frilansandet rejält, men vissa grejer kan och vill jag inte släppa), och det hade inte funkat – det hade verkligen inte funkat – utan farmors hjälp. Hon rycker in när det kör ihop sig, och backar upp här hemma när vår tid inte riktigt räcker till. Lika lugn och snäll hela tiden. Aldrig några problem – inga som inte går att lösa åtminstone. Hon gör det för att hon gillar att hänga med sina barnbarn, och hon gör det för vår skull. Ändå tror jag inte att hon på något sätt kan föreställa sig hur mycket det betyder för oss. De där timmarna här och där. Som gör så att vi får ihop livet på ett behagligt vis och inte behöver stressa ihjäl oss. Eller den där kvällen för några veckor sedan när jag och Per firade vår förlovningsdag med en middag på stan. Tack för det farmor!
Bonnies och Rios övriga mor- och farföräldar är också väldigt härliga och bra ska sägas i rättvisans namn, men de bor på annan ort och är inte lika delaktiga i vardagslivet. Däremot hör man ju ibland om en mormor eller farfar som kan men av någon anledning ändå inte hjälper till med sina barnbarn. Jag menar inte att man ska ge upp sitt eget liv eller så, men som sagt, de där enstaka timmarnas hjälp är värda mer än vad den som inte befinner sig mitt i småbarnslivet kan föreställa sig. Allra mest stör jag mig på dem som inte hjälper till, trots att de kan, utan bara dyker upp sporadiskt och då förväntar sig att barnbarnen ska flyga upp i famnen och gosa. Som om de kände varandra. Barns kramar och kärlek måste man förtjäna, annars får man den inte.
Grym farmor!
Har upplevt detta på ett annat sätt. Min svåger o svägerska var först med barn i släkten. De däremot vill inte släppa iväg sin lilla 17 månaders. Vi och lilla Liams farmor o farfar har från första stund erbjudit oss allt möjligt för att underlätta för dem men de säger bara nej. Inte en sekund ensam har Liam fått vara med andra vuxna. Får inte sitta i knät utom när man tjatar. Så ledsamt att man inte får ha den relation man föreställde sig, speciellt för mina svärföräldrar som jag vet längtat efter barnbarn. Han blir ledsen varje gång vi ses för vi är ju främlingar för honom. Och vi bor i samma förort och svärföräldrarna är pensionärer ska tilläggas – all tid i världen.
Konstigt det där!
Det låter helt fantastisk och tänk vilken fin relation tjejerna får med sin farmor 🙂
härligt att ni verkligen uppskattar er ”farmor”, vi har också en härlig farmor till våra tre grabbar som släpper allt för sina älskade barnbarn fast hon hjälper oss med dom ofta och ibland glömmer vi av att uppskatta henne och bara ta henne för given…. Dock kommer vi emellanåt på det och ger henne en blomma eller ngt annat som barnen gör kanske för att visa vår uppskattning! Tack bästaste farmor!!!
/marie
Så klokt och så rätt Cecilia! Vår treåriga son har en farmor som inte är delaktig i hans vardag, som vill vara tillsammans då och då, men inte sätter sig in i hans värld och absolut inte komma till oss spontant och hälsa på, knappt planerat heller. Ändå verkar det som om hon förväntar sig att han ska älska henne och komma och pussa på henne när vi kommer till henne. Att hon inte fattar det du säger, barns kärlek måste man förtjäna.
Vilken fin skildring av en villkorslös kärlek mellan farmor och barnbarn! Vilken tur ni haft!
Håller helt med om att man inte kan förvänta sig ett barnbarns kärlek. Farmor (eller mormor / morfar / farfar) är bara en titel om man inte fyller den med innehåll.
Tack för ett bra inlägg!
http://blogg.mama.nu/mamman/
Hur går det föresten med Bonnie hos dagmamman?? Trivs hon?
Va fint skrevet om en jättegullig farmor 🙂
Underbart skrivet!
Tyvärr har vi inte det likadant med vår farmor… Mormor och morfar ställer upp i alla lägen men farmor och farfar… Ja dem har vi frågat/bett om barnvakt många gånger men det är inte så intressant… Trist men det är de som förlorar på det…
Ja, den kärleken värmer 🙂
Vad fint skrivet!
Vi har en toppen mormor och extra morfar som ställer upp och styr. Det kan man verkligen inte säga om farmor och farfar. Tyvärr. Önskade att de läste din text.
Så himla skönt att höra det där sista du skrev, har inte alls tänkt på det sådär. Min dotter har en morfar som ställer upp ALLTID och älskar att gosa och leka med sitt barnbarn. Så är det också honom hon sträcker sina små armar mot när hon e ledsen.
Farmor och farfar är som främlingar och det har jag tagit på mig eftersom jag nästan aldirg åker ut till dom och hälsar på.
Du har ju rätt, dom visar ju inget intresse själv.
Tack!
Kan inte fatta hur man inte vill tillbringa så mycket tid som möjligt med sina barnbarn. Att vara mormor tre underverk är det bästa.
Men herregud, hur mycket hjälp behöver ni egentligen med bara två barn? Sluta mesa. Bonnie går ju på dagis! Du vill ha hjälp även efter det eller? Du vill aldrig vara mamma mer än någon timme, för det klarar du inte? Sluta utnyttja farmor och skaffa en nanny istället. Det är ingen som är tvungen att hjälpa er hela tiden.
Jättefint skrivet, så att man rent av får lilla tåren.
Vi som bor på andra sidan jorden i Asien har lite dåligt samvete för att barnen inte får träffa sina far- och morföräldrar tillräckligt ofta. Men när de ses är det alldeles speciellt, det märker man.
//Lena
Så fantastiskt fint skrivet!
Och vilken underbar bild!!!
Relationen mellan barnbarn – mor- och farföräldrar är så viktig.
Mina barn har också haft förmånen att ha närvarande farföräldrar och mormor under hela sin uppväxt. De är tonåringar nu och tycker fortfarande att det är mysigt när de träffas, fast på ett annat sätt nu såklart.
Det som hjälpte oss så mycket under småbarnsåren har nu blivit en fantastisk relation som man inte kan jämföra med något annat.
Håller verkligen med dig i den sista meningen! Barn måste respekteras mer, de är människor precis som vi vuxna och ska bara krama de som de själva vill krama!
Så fint skrivet! Jag hade en sådan farmor själv och när jag själv gick i högstadiet började jag gå hem till min farmor och farfar efter skolan flera gånger i veckan. Bara för att vara med dem. Hoppas att Bonnie och Rio får lika fin relation till deras farmor som jag hade till min (hon finns tyvärr inte kvar här nu).
Så fint skrivet. Och jag är så enig. Så länge det är en sund balans på den hjälp man får/förväntar sig. Så som mina föräldrar ställer upp (med hänsyn till/trots 18 mils avstånd), så ska jag sträva efter att hjälpa även mina (3) barn när de (förhoppningsvis) blir föräldrar. Och hoppas att jag får det. Att ha fina relationer med en äldre generation är också superviktigt/positivt. Kramar, R
Jättefint skrivet om farmor! som jag vet är bäst, för vi råkar vara gamla arbetskamrater, saknar henne massor hon var lika lugn och härlig på jobbet och många av oss stressapor kunde lära mycket av kloka Anita, hälsa henne från mig:)
Kram Annica
Vilken fin farmor! Åh vad värdefullt för Bonnie och Rio att ha en sådan nära relation till sin farmor. Själv har jag också ett barn i Bonnies ålder vars farmor som bor i närheten fick följande fråga i helgen. ”Ja men då är du väl barnvakt lite då och då till M? Det är så mysigt med barnbarn!” Var på farmor svarar ”Möjligen när de blir mer civiliserade men inte nu.” Tråkigt både för M och farmor som inte förstår vad hon missar….
kram L
Jag ska bli mormor i juli – första gången ett barnbarn föds för mig. Din text gör mig glad, fast jag bor 30 mil bort och det blir nog inte så ofta vi ses. Tråkigt, för jag skulle vilja bli en mormor likt Bonnies och Rios farmor.
Din text gör mig glad.
Puss.
Så bra skrivet!
Precis så känner jag också. Jag är en aning besviken på mina föräldrar efter att vi fick vår son. Innan lät det på dem som att de skulle hjälpa oss SÅ mycket och att det längtats efter detta barnbarn en längre tid.
Men nu är han 1,5 år gammal och det är inte ofta vi ses trots att det bara är 10 mil mellan oss. De har barnvaktat honom 1 timma på dessa 1,5 åren.
Varje gång jag pratar med dem i telefon babblar dem på om hur mkt de saknar honom, men när de väl träffar honom verkar de mest tycka att det är jobbigt.
Himla tråkigt tycker jag :/ För som du säger ska man förtjäna ett barns kärlek den kommer inte av sig själv bara för att man råkar vara släkt.
De är bäst! Vi har otrolig hjälp och avlastning av både farmor & mormor. Både fysiskt & ekonomiskt. Guld värt!!! Försöker att ”ge tillbaka” genom att låta dem vara delaktiga så mycket de vill.