Vi käkade middag med grannarna och alla barn på O’Learys ikväll, och när vi gick den lilla vägen hemåt, förbi koloniområdet och genom ekdungen vid badplatsen tänkte jag på hur otroligt bra jag trivs med att bo så här. Fast jag började fundera på det redan i morse efter att jag sprungit på en tjej som jag typ inte träffat sedan innan barnen och flytten till förorten. Vad fan hände?, undrade hon med ett skratt. Det liksom bara svoschade till så var livet plötsligt något helt annat. Och så känns det ibland. På ett bra sätt alltså. Jag hade nog aldrig vågat hoppas på att förortslivet är så jäkla lovely. Även om jag i och för sig gillade stan också, i alla fall utan barn.
Ja, så kom kottarna, och den enda referensram man har är sin egen barndom och det enda man kan göra är att på något sätt försöka återskapa det bästa från den. Och det var lite så här allt var när det var som bäst när jag var liten i början av 80-talet. Skog och natur, gator med hus och snälla grannar. En trygg dagmamma och kompisar på promenadavstånd. Trehjuling och en badplats. Det är väl liksom då barndomen var lyckligast för mig. Och är det en enda sak jag önskar mig och åtminstone delvis kan råda över, så är det att kunna ge mina barn en vacker början på sina liv.
Med det sagt menar jag alltså på inget sätt att det inte är lika bra att växa upp i stan. Bara att platsen och omständigheterna där man väljer att låta sina barn gro (om man nu kan välja) ofta är någon slags modifierad repris av sina egna ibland kanske något romantiserade barndomsminnen.
Akta dig så du inte blir skild och hamnar i en lägenhet i förorten. För då ger du dom inte en lycklig barndom. Eller vad? Tror nog man kan ge sina barn lycka och trygghet trots helt andra förutsättningar.
Anna – Var din kommentar nödvändig?
Håller med Anna ! Ganska inskränkt tänkande från dig.
Men men det verkar du vara bra på.
Jag växte upp i sk idyllisk förort, med fina hus och trevlig natur, men bakom väggarna fanns min alkohol missbrukande far som både misshandlade och psykologiskt mobbade oss syskon plus min mor.
Igen idyllisk omgivning skyddar mot sådant.
Jag bor hellre med mina barn i min sunkiga lägenhet och ger dem allt de behöver i form av kärlek och trygghet. Än nån slags falsk förorts romantik. Jag undrar om du är så naiv att du tror att alla dina mysiga grannars liv är så perfekt bakom den fina ytan.
Men hörrni tjejer, det var ju exakt det Cecilia skrev: Att man kan vara lycklig i andra typer av boenden också
och att det här ju är h e n n e s bild över en lycklig barndom. Jag är helt säker på att hon är medveten om att det självklart finns problem och missär i alla typer av boenden, men det vore ju ganska knasigt om hon aldrig skulle få skriva ett lyckligt inlägg utan att samtidigt ta upp elände och problem också??
Du har verkligen gåvan att uttrycka dej Cecilia! Dina liknelser träffar ofta mitt i prick på hur jag känner och tänker.. Det där med att den enda referensram man har när det gäller uppfostran och att skapa ett bra liv för sina barn, är sin egen barndom är så sant! Om det är att undvika så mycket som möjligt av den eller att försöka återskapa stora delar av den är självklart olika från person till person. Men jag tror precis som du på att plocka dom bästa bitarna, de man själv tänker tillbaka på med ett leende.. För mej är det ett hus, en stor lummig trädgård, gärna lite skog och kompisar på nära håll – det är vad jag vill ge min son!
Så sant som det vad sagt! Vi flyttade ut 1 mil utanför Uppsala (där jag förövrigt är uppvuxen) och vi är såååå nöjda med vårat beslut.
Visst, ibland kan man sakna det enkla med att ha 10 min till centrum men att kunna gå ut på sin tomt i morgonrock och bara ”släppa ut” barnet överväger SÅ stort.
För oss då. Så klart. 🙂
Underbara människa!!!
Fia har nog vaknat på fel sida idag…
Så nu plockar du bort min och Annas kommentarer !!!
Likt en rysk diktator…….Där en viss sida får visas upp.
Passar de inte in i din fina värld??
Låter härligt! Vi tänkte på samma sätt och köpte villa i förorten för två år sen. Nu har vi sålt och ska flytta till lägenhet i närförort istället. Vi har inte alls trivts så bra med hus och förortsliv, så lägenhet nära stan passar oss nog bättre även om ingen av oss själva växt upp så. Tur att vi då fick möjlighet att byta riktning, om en månad går flyttlasset!
Fy skäms alla elaka tjejer! är det så förbannat svårt att låta någon trivas mitt liv och de val de gjort.
Tummen upp för Cecilia + alla som faktiskt är lyckliga
Tummen ner för all missunnsamma och avundsjuka
För det första: Det är inte JAG som tar bort kommentarer, det är en administratör hos mama som plockar bort det som är oschysst och ouppfostrat formulerat. Men nu har jag godkänt era konstiga kommentarer och de syns igen, varsågoda!
Ibland undrar jag om vissa läsare spelar dumma medvetet? Ni vet inte ett smack om mig och om vad som hände efter de charmiga första åren i mitt liv. Tänk efter innan ni gör egna tolkningar för fanken. Ta ett djupt andetag, läs texten en gång till och var inte så förbannat cyniska. Alla behöver inte tycka likadant eller förstå varandras erfarenheter, men alla ska fan i mig vara schyssa mot varandra. Allt annat är oaccetabelt.
Håller med Em- Du har verkligen gåvan att uttrycka dej!! När jag läser dina inlägg blir jag ibland så berörd att jag bara ryser 🙂 Du träffar så rätt på vad många tänker men man inte pratar om 🙂
Fortsätt så 😉
Kram till dej o dina superfina barn.
Och klart man ska kunna njuta av sin egen lycka, om man bara ska känna med andras olycka skulle ju hela världen vara olycklig?!
Jag håller med Cecilia, men du, som journalist, förstår att det inte ok att man pocklar bort kommentarer bara för att NAGON tycker att de är oschyssta mot bloggare. Speciellt de här två kommentarer som bara kritiserade lite gran din bild av ”mitt underbara svenssonsliv i förorten”.
Jag tycker att du är en fin o begåvad föfattare och jag gilla jättemycket att läsa dina inlägg även om ibland ser vi saker och ting på ett helt annarlunda sätt.
p,s: Jag vill tacka dig för att ha visat oss Elsie’s pärons blogg! Jag läser den varje dag och hon har räddat min vardagsmat!
ha det bra dag!
Apropå Ro,
Visst är det Ok att plocka bort ohyfsade kommentarer , som bara är gjorda för att göra illa. Det är bra att Mama automatiskt gör så. Vi vill att Cecilia fortsätter att blogga och jag förstår att vissa bloggare slutar på grund av näthatet (som Anitha Schulman med flera). Vi gillar att läsa om ditt liv och du vågar skriva vad du tycker, snälla Cecilia
Varför skulle Cecilia plocka bort kommentarer. Det finns en anmäl-knapp på varje kommentar, antingen har någon anmält att de tycker att kommentaren är opassande eller så är det en moderator som tagit bort den. Cecilia brukar vara väldigt duktig på att bemöta syrliga kommentarer tycker jag.
Annamari,
Nej jag tycker att det är fel att plocka bort vissa kommentarer. Visst om Mamma bör plocka bort de kommentarerna som är elak mot barn eller bloggarens familj. Men om man bloggar och ger åsikter om kontroversiella ämne som livstil, pengar, att amma,svd.. det kan hända att vissa läsare är emot bloggares åsikt. Att censurera dem bara för att de låter ” oschysta” är bara fel.
Man måste lära sig att ta kritik och att strunta i vissa kommentarer när man jobba som bloggare eller som sk journalist (typ som Annitha)
Men Ro, jag har ju som sagt INTE tagit bort någon kommentar. Det är det någon annan som gör, och sedan godkänner jag dem och de hoppar tillbaka. Så detta är en icke-diskussion du för, åtminstone om det är till mig den riktar sig.
Och du, det är skillnad på kritik och elak dynga. Elak dynga som skadar mig eller någon annan tillför ingenting, det skapar bara dålig stämning, så när sådan dyker upp (vilket är ytterst sällan) brukar jag inte godkänna dem när moderatorn plockat bort. Och eftersom dessa kommentarer undantagslöst är anonymt skriva där mailadresserna som angivit är hittepå, så är det knappast fråga om demokrati eller rättighet att låta dem stå kvar heller, de som skrivit dem kan ju inte ens stå för det.
En kvinnas värsta fiende är en kvinna..
Hej Cecilia,
Jag håller med dig! Jag menade inte att det var du som plockade bort kommentarerna. Jag läste nedanför att det är administratör som gör det. Men jag menade att precis det där är det som jag tycker att det är fel. Eleka kommentarer måste inte gödkännas på bloggen men olika åsikter och kritik (med respekt och argument) måste vara alltid välkommna, även om ibland är dem lite sura.
Vilken lively diskussion! Det är alltid extra kul när du är med i kommentarsfälten
tackar för bloggen..=)
Cecilia, det är precis sådär jag känner. Min uppväxt bestod av både radhusområdesuppväxt o äventyr med utomlandsuppväxt på Sri Lanka, Indien och Peru. En mycket bra kombination om du frågar mig som absolut gjort det till den människan jag är idag. Jag har alltid haft en bild av att ge mina barn samma lyckliga uppväxt som jag fick o just nu befinner vi oss i radhusuppväxten några mil utanför Göteborg o vi älskar det. Vår dröm är att en dag få även de där åren utomlands tillsammans men får vi inte det så är jag nöjd ändå. Det här härliga avståndet till både landet o staden. I mina barns ögon det bästa! Visst är det härligt?
Jag tycker det är superviktigt att Mama har en moderator som sållar bland kommentarerna. Dels för att skydda bloggaren. Men faktiskt också för att bespara oss andra läsare en hel del skit och trams. Jag läser med stort nöje olika ställningstaganden och kritiska diskussioner men är totalt ointresserad av folk som inte fattar att söka hjälp utan spyr av sig sitt illamående i kommentatorsfältet. Alternativt inte kan skilja på sakligt motargument och personliga angrepp.
Jag tycker inte att kommentarer av typen ”akta dig” och ”du är inskränkt, men det är ju så typiskt dig” (se tidigare kommentsrer) platsar riktigt inom ramen för respekt och argument, som Ro efterlyste.
[…] dök upp en diskussion bland kommentarerna härom dagen, huruvida det är bra eller inte med moderatorer (som exempelvis mama har) som plockar […]
Det sitter i ryggmärgen. Det där man upplevde som fantastiskt eller skitjobbigt som barn. Det ena söker man sig till och det andra försöker man, förhoppningsvis, jobba bort från.
Själv är jag uppvuxen i innerstan, älskade det och lever kvar i någon rännstensungarromantik. Däremot har jag andra delar av min uppväxt som ger sig till känna i vissa situationer och då jag instinktivt ryggar tillbaka.
Vi försöker ge våra barn det bästa vi kan. Och de kommer ha helt andra minnen och erfarenheter än vi. Bra och dåliga.