Var och klippte mig och färgade håret idag. Hos Helene som skött min kalufs de senaste tio åren och som alltid gör ett fantastiskt jobb. Ni vet filmen ”Mannen som kan tala med hästar”? Helene är liksom ”Kvinnan som kan tala med hår”. Jag var inte helt nöjd med färgen och så behövde den korta frisyren som förvandlats till en fluffig svamp formas till.
Det är kanske dags för en utvärdering: Vad tycker jag om att ha kort hår så här när två månader har gått?
En nackdel (och detta är ett litet Götebordsskämt kommer ni strax att märka) är att min, eh… nacke, inte riktigt är gjort för kort hår. Barret växer liksom uppåt där det slutar och det blir liksom inte alls en sådan där fin nacklinje som andra kanske har. En annan grej är att det kräver lite pyssel. Inget som kräver särskilt mycket tid i och för sig, men det ska liksom formas och fjuffas på morgnarna för att se okej ut. Man kan inte fuska och sätta upp allt i en tofs som när man har längre hår.
Fördelar? Jag känner mig cool. Som att frisyren ger mig lite extra självsäkerhet. Och så tycker jag att det passar fruktansvärt bra ihop med orange läppstift (som jag älskar) och en rätt sval och elegant feminin stil (som jag inte älskat tidigare, men som jag nu omfamnar med liv och lust). Och så känner jag mig inte som alla andra, om ni fattar vad jag menar. Jag fick liksom panik på vanligheten i det långa tråkhåret där ett tag, nu känner jag mig plötsligt lite… spännande. Obs! Jag säger inte att jag är det. Bara att det är så det känns.
Lämna ett svar