Ni vet hur man ibland när man hör en låt vid ett visst tillfälle eller i ett visst mood – och den liksom bränner sig fast och blir ett soundtrack till ett specifikt minne och hur man sedan alltid har en speciell relation med den låten? För ett tag sedan susade jag en sen kväll genom ett ljummet LA, längs med Sunset boulevard, från Bel Air förbi Sunset Plaza i min gamla Mercedes utan tak. Med palmerna vajande vid sidorna och en pirrigt vårig och flirtig stämning hos alla coola hipsters som hängde utanför klubbarna och barerna jag passerade. Precis då spelades den här låten ”Wifey” – med Next på radion, och den var liksom helt perfekt just där och just då. Som om någon musikläggare på kanalen vetat att jag skulle åka där, lite lagom hudlös och ensam med mina tankar och på ett ganska så jävla strålande humör och behövde en lagom filmisk låt som liksom kunde rama in alltihop.
Nog för att texten i och för sig mer än lovligt banal, men ändå. Man måste ju gilla en låt (plus att den verkligen är helt underbart 2000-talsretro på något vis) som handlar om en ”wifey”? Tänk vad mycket musik och texter som ägnas åt den första tiden av en kärlekshistoria, och om kärlek som inte längre finns eller håller på att dö? MER musik borde göras om den där riktiga Ardenner-hästkärleken (inte kärlek till Ardenner-hästar alltså, utan mer den där där känpande, vardagliga vi-tragglar-på-och-lämnar-ungar-klockan-sju-på-dagis-i-snöslask-och-sedan-orkar-vi-ändå-ligga-och-skratta-tillsammans-iallafall-ibland-på-kvällarna”-kärleken?) – den som kanske inte alltid är så jävla poetisk, men ändå tusen gånger vackrare och starkare än alla första-kyssen-pirr man någonsin upplevt.
Lämna ett svar