Så här frågar Anna-Lena:
Hej! En sak som jag undrar är om man någonsin kan flytta hem till Sverige igen efter en sådan här resa som ni har gjort? Allt riskerar att bli så futtigt hemma i jämförelse med att bo i LA i ett härligt hus 🙂 Å andra sidan så inser jag att en blogg visar en filtrerad bild av livet. Riktiga livet har fler nyanser och privata känslor som hemlängtan och andra vardagsproblem. Skulle vara intressant att läsa om hur du ser på det här någon gång, kan man nöja sig med Sverige efter ett sådant äventyr som ni har nu?
Den här frågan tampas exakt alla svenskar jag umgås med här så gott som dagligen. Vi pratar väldigt, väldigt ofta och mycket om just detta. För även om Kalifornien inte är hemma och jag känner mig som en idiot så gott som dagligen när jag snackar med barnens lärare och andra föräldrar i klassen och kassören i mataffären eller vem det nu kan vara och man typ inte kommer på vad ”banan” eller vad det nu kan vara för löjligt simpelt ord inte heter på engelska, vi bor i ett jordbävningsområde, USA på många sätt är ett land man kanske har svårt att förstå sig på rent politiskt och jag saknar min familj och bästa vänner något hemskt mycket – så är detta en helt fantastisk plats, inte minst för en barnfamilj. Det är beyond lyxigt att kunna vara vid havet i solen så ofta man vill, att aldrig behöva brottas med overaller, att ha tusen spännande äventyr att testa varje dag om man så vill. Människorna här är trevliga, roliga och öppna – livet är på det stora hela rätt så lätt, helt enkelt. Och ärligt talat – det är inte jätteofta jag längtar hem till Sverige. Jag saknar inte mörkret, slasket och den svenska ”stängdheten” – alltså, så där som vi är mot varandra. Slutna. Uteslutande. Men – att mina barn skulle bli amerikaner, jag menar riktiga amerikaner, det känns ändå främmande. Vet egentligen inte varför, jag brukar leka med tanken på att helt sluta upp att bry mig om geografi och gränser. Att liksom se sig som ”världsmedborgare” och bestämma sig för att bo där vi vill bo och inte där man tror sig ”höra hemma”. För vad är det egentligen? Ett socialt skapat behov som visat sig vara väldigt lätt att vänja sig av med. Men å andra sidan tänker jag ibland tanken att jag en dag skulle ligga begravd här. I Hollywood. Och inte hemma på västgötaslätten eller var det nu skulle bli. Det känns av oklar anledning helfel.
Det finns också stunder när jag ångrar att vi någonsin åkte. Nästan i alla fall. För precis som du antyder Anna-Lena så är det säkert så att nu när denna dörr en gång öppnats så kommer det alltid klia i kroppen att röra på sig. Kanske kan ”hemma” aldrig riktigt kännas helt hemma igen, precis som att Kalifornien säkert aldrig kommer kännas helt hemma även om jag så skulle bo här resten av mitt liv. Fast å andra sidan – jag lider ju inte något vidare av att inte vara helt landad där jag är nu. Att känna mig lite tillfällig så där. Det är rätt lugnt att leva med den känslan.
Ja ni märker hur det velas här. Fram och tillbaka utan att någonsin bli klokare känns det som. Men när vi åker tillbaka (för det är ändå så planen ser ut, plus att vi lovat barnen det) känner jag ändå att jag skulle vilja göra något helt annat. Eller ja. Jobba vidare med skorna förstås, men bo… på västkusten kanske? Asch. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men tack för att du frågade!
Den där slutenheten vi har här ibland, på bussen, i kön, i omklädningsrummet på gymmet, den finns så klart och känns så himla ”svensk”. Men det finns en annan slutenhet i USA som sträcker sig runt landets konturer. Min brorson är född och uteslutande uppvuxen där och närmar sig nu 20. Det är med sorg i hjärtat som jag skriver att han är ”helamerikan”. Han saknar det större perspektivet (och kunskaperna) trots sin icke-amerikanska (well) förälder. Den öppenheten är värd lika mycket som att jollra med främlingar i kvarteret och leva någon ”amerikansk dröm”. Vad vill jag säga? Vet inte. Men jag hoppas att dina barn får som de vill, någon gång, för att få se en annan horisont än Stilla havet.
Nu bor ju jag i Kanada, så inte fullt lika soligt & härligt alltså, men jag brottas ändå med det här med att flytta hem någon dag. En del av mig längtar ihjäl mig efter… ja men känslan i landet – hur det känns att gå i skogen & plocka svamp & bär, att sitta ute i ekan på sjön, hur det luktar på våren, solgass på asfalt & nostalgimat. En annan del vill bo här i Kanada för evigt, för att folk känns så mycket öppnare här än hemma. Men så tänker jag, precis som du, på att begravas på kanadensisk mark istället för någonstans i väster-/norrbotten & jag får ångest delux. Så fort jag knallar ner för de tankerbanorna kommer kärleken till Sverige som en slägga i ansiktet – men jag får kanske ge det en 30 år & sen omvärdera. Var i alla fall så lång tid det tog för min mamma att känna sig mer svensk än finsk!
Det politiska systemet är i USA är ganska hemskt faktiskt. Inte ens demokratiskt nästan. Det krävs enorma summor för att vinna val och pengarna kommer från företagsdonationer. Politikerna är köpta av de rika och mäktiga. Det är så enormt mycket fel i det landet om man inte har ett bra jobb och därmed pengar nog – vilket ni har. Och den öppenheten du nämner känns mer falsk än genuin. Sevitriser som fjäskar för dricks, nä ge mig hellre en sur svensk servitris vilket känns oerhört mer ärligt.
Kan skriva under på precis allt du beskriver även om jag inte bor i USA utan på Nya Zeeland. Älskar vårt liv här, men samtidigt saknaden till Sverige finns alltid där och precis som du får jag rå-ångest när jag tänker att jag skulle bli kvar så länge att jag måste begravas här. Känns som att det vore att svika min svenska familj, mej själv…. Samtidigt så har vi lyxen att besöka Sverige regelbundet och vi har det väldigt bra här. MEN som sagt, en jäkligt komplex fråga som jag tror bara dom som levt utomlands kan förstå helt och fullt.
Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och har i princip ältat det här fram och tillbaka i sju år nu. Ibland tänker jag att vi ska flytta tillbaka till Sverige bara för att slippa älta – tills jag kommer på attjag förmodligen kommer att börja längta bort igen
Hoppla, nu råkade jag komma åt skickaknappen för tidigt… Jo, tills jag kommer på att jag kommer att börja längta bort igen, till något nytt och spännande – och börja älta det istället. Mina barn är födda här men vill ändå flytta Sverige, det gör att jag någonstans känner att vi nog måste ge dem tid där också. Men jag är livrädd – för att allt ska kännas tråkigt och instängt och ospännande. Gaaa, sjukt svårt det här!
Hej Cecilia
har bott i LA i 20 ar och har precis haft samma angest i 20 ar.. Jag provade pa att flytta hem (till vast kusten) skaffade jobb och allt, men kunde inte vanja mig tillbaka till Sverige, Nu har jag barn med en Amerikan och kan inte flytta tillbaka. Jag onskar att jag kande nagra andra svenskar som hade samma tankar, Du har ju i alla fall din Svenska Man och vanner, nar jag pratar om Sverige sa fattar ju ingen vad jag snackar om.. Vore kul att ha en ”Swedish”Beach Day,, eller nagot, bara att fa traffa lite normalt folk 😉
Sen är du väldigt saknad här. Himla mycket faksit. Men ni får bo vart ni vill eftersom du ser till så att vi ses ändå. Du är bra på det och då kan man ha flera hem. Sen om ett tag så köper vi en sommarstuga kring Skaraborg och så kan vi kanske begravas där.
Men är det inte alltid så (om man trivs där man är och har trivts där man bott) att man kan längta tillbaka till ditten & datten och undra om man ändå inte skulle ta och flytta tillbaks…Sen när man väl är tillbaka dit man kom ifrån, ja då längtar man tillbaks till där man varit.. Det där med ”världsmedborgare” tror jag mkt på, vi är ju alla trots allt ganska lika som människor var vi än bor eller kommer ifrån. Sen tror jag det är lätt att glömma den trista biten, dvs man glorifierar tillvaron man flyttat ifrån och när man väl är hemma igen kommer sanningen & the reality ikapp. Västkusten låter ju bra, men glöm inte att det regnar & blåser MKT här och ofta;) Fast här finns ju det öppna & härliga havet förståss:) Och kanske inte fullt lika slutna människor som i ex.vis Sthlm. (beror ju på tempot, inte människorna eg.)
Home is where you hang your hat…är det inte så? Jag har bott utomlands nu i 15 år och visst känns det som om man är lite ’linguistically homeless’ ibland, men man måste leva i nuet. Annars är det lätt att man inte inser hur bra man har det där man är just idag
(…) do not dwell on the past, do not dream of the future, concentrate the mind on the present moment.
Someone once said that if you’ve lived in many places, you can never go back to having just one identity, swedish, finnish, LA, Mariestad or whatever. You’re always going to miss the places where you once lived in, but obviously you can only live in one place at a time. And it’s going to be very hard to feel ”at home” anywhere if one doesn’t realise and accept this split identity.. I guess it’s sort of the price you have to pay if you’ve been lucky enough to be able to choose where to live…
Intressant att läsa ditt resonemang! Jag flyttade från landet till Stockholm för ca 10 år sedan och trots att det bara är en 3-timmars tågresa emellan känner jag mycket väl igen mig. Jag tror att nästan alla som flyttar till en ny ”kultur” brottas med de här känslorna. Då ska man ändå komma ihåg att vi (iaf jag) tillhör den vita medelklassen med alla möjligheter det innebär, både ekonomiskt och när det gäller bemötande i samhället. Tycker att ditt resonemang om ämnet behöver lyftas fram mer i Sverige där SD växer sig allt större med argument om att målet för människor som flyttar till Sverige bör vara att bli ”traditionella svenskar”. Efter 10 år i Stockholm känner jag mig inte helt integrerad, samtidigt som jag verkligen inte känner mig hemma i min hemstad. Det jag med min futtiga jämförelse vill få fram är att om vi pratade mer om det här kanske vi skulle få en större förståelse för vilka känslor invandrare i Sverige har att tampas med samtidigt som de ska försöka lära sig alla våra egenheter för att ha en chans att bemötas på samma villkor som vi ”infödda svenskar” (snårigt det här med ordval). Tack för en inspirerande blogg! 🙂
Oj vad roligt att läsa ditt svar och allas kommentarer. Jag brukar inte kommentera så ofta – även om jag är en trogen läsare sedan länge – så jag blev superförvånad över att du hade svarat så fort och utförligt. Tack!
Av döma bland kommentarerna är det många som känner igen ambivalensen. Jag hoppas ni stannar kvar over there, så vi som är kvar i Sverige får fortsätta att drömma oss bort och inspireras till egna äventyr. Det är väl en god anledning att bo kvar – för dina läsares skull 🙂
Ja visst är det konstigt att trots att man har bott mer än 10 år utomlands ska tycka att just begravningen som av ngn anledning kommer upp när man tänker på var man bor/ska bo- alltid måste vara i det första hemlandet? Det är så skumt.
Vi är på andra sidan, det vill säga vi bodde utomlands och har nu flyttat till Sverige, och jag kan förstå dig. Jag tycker att vi har ett fantastiskt liv i Sverige och att vi blivit rikare av våra år utomlands för att det givit oss vidare perspektiv. De perspektiven kommer vi alltid ha med oss och jag tycker absolut att vi tog med oss en bit av världen hem till Sverige. Fast vi bott hemma flera år nu så ser jag på våra barn att de har en stor förmåga att förstå olika sätt att leva och olika kulturer. Sen planerar jag alltid för en flytt utomlands igen men det blir svårare ju äldre barnen blir.
Intressant inlägg, ni som anser att man borde bli värdlsmedborgare… Varför ska man då ha landsgränser överhuvudtaget? Varför ska det finnas traditioner, kulturer och språk? Ni hejar alltså inte på något land i OS och VM? Jag har svårt att förstå den tanken så ni får gärna utveckla den mer om ni har lust. Sedan såg jag senaste uppdrag granskning igår och händer det som sägs där har ju hela västerländska samhället utplånas om några år vilket inte verkar en omöjlighet med tanke på de finanser och den makt som besitts. Då kommer ju hela världen vara ett och samma, världsmedborgsre påsomligas villkor? Med tanke på det globala läget tycker jag det är viktiga frågor att tänka på, därför undrar jag seriöst vad ni menar med världsmedborgsre? Som sagt, utveckla gärna.
Ja, varför ska man ha gränser? De är ju godtyckliga, satta som konsekvenser efter krig eller överenskommelser. Ju friare det går att röra sig över dessa gränser desto bättre är det. Varför inte undrar jag? Om jag tolkar dig rätt så är du för att det finns en massa olika sätt att leva (istället för att alla är likadana) och jag tror verkligen att det skulle gynnas av att människor flyttar på sig och influerar varandra.
Traditioner är inte bundna till länder och de ändras hela tiden. Vissa är kanske det (nationaldag?) men långtifrån alla. Det står väl alla fritt att fira alla hjärtans dag, kinesiskt nyår, hanukka eller vad som helst. Bland mina vänner firas olika saker på olika sätt. En del struntar helt i julen, andra inte. Ser inget problem i det. Vad gäller språk så utvecklas det regionalt med dialekter, slang etc och det kommer inte att bli ett enda världsspråk om man nu räds det. Och nej, jag hejar inte på ett specifikt land i OS/VM. Om det är några som är internationella, umgås och bor över nationsgränser så är det väl idrottare!
Men med ditt resonemang förstår jag inte varför idrottare ens tävlar för en nation? I ishockey VM kan ju då vilket lag som helst vinna för de är alla världsmedborgare? Undrar om idrottsutövarna håller med dig? Med fria gränser riskerar kanske ondhet att överta världen och lätt sprida sig…Eller alla människor är goda?
Du förstår inte grejen med världsmedborgare, jag kan inte förstå att man ens kan uppbringa en känsla av lojalitet för ett landslag med vilket man endast har pass-nationalitet gemensamt. Alla är olika.
Man får väl anta att idrottarna håller med mig eftersom de oftast tävlar i olika klubbar som inte är knutna till nationer och där medlemmarna kommer från olika länder.
Att ”ondhet” skulle överta världen förstår jag ingenting av. Det låter som någon märklig konspirationsteori i mina öron. Människor är väl varken onda eller goda. Människors handlingar kan däremot orsaka skada eller nytta men det har ingenting med öppna gränser att göra.
Jag tror att det där med världsmedborgare nog är ett individuellt sätt att se på sitt liv, inte i första hand en uppmaning för mänskligheten i stort.
Igenkänningsfaktorn är hög… 🙂 Att ha flyttat utomlands med min familj är både det bästa och jobbigaste jag har gjort! Nu när jag är tillbaka i Sverige så längtar jag ena dagen efter att flytta utomlands igen, för att nästa dag tycka att det är skönt att vara tillbaka i trygga Sverige. Min plan är nu att vänta tills barnen är stora och/eller att ha ett deltidsboende utomlands.
Jag har också snuddat vid tanken att vore enklare om man skulle se sig själv som en världsmedborgare och ha gränserna lite mer flytande, jag har så svårt att se mig själv för alltid bosatt i Sverige. Eller utomlands…
Kram!
Jag bodde med min familj i södra Kalifornien i två år och tyckte att det var helt fantastiskt på många sätt. Vädret, stranden, utbudet av allt och lite till, alla sociala amerikaner. Men det fanns samtidigt saker som gjorde att vi valde att flytta hem till Sverige igen. Förutom att vi saknade nära vänner och familj så var det de större frågorna om livet, värderingarna, som gjorde att vi inte kunde stanna och låta barnen växa upp i det samhället. T ex i jämställdhetsfrågor ligger USA så oerhört långt efter Sverige. Eller det faktum att sjukvård, barnomsorg och högre utbildning finns där för dem som har gott ställt. Det skapar alltför stora klyftor i samhället för att vi skulle trivas fullt ut. Nu är vi tillbaka i Stockholm igen, men jag kommer ändå alltid att bära med mig åren i Kalifornien som ett underbart minne och jag ångar inte en sekund att vi gav oss iväg på äventyret.
Hej!! Först o främst tack för en rolig och inspirerande blogg. Har följt dig nu under några år ( Gud vad tiden går snabbt..) och drömt mig bort i ditt liv i LA. Nu har min familj möjligheten att själva flytta utomlands ( om sisådär 1 år ) och då till Franska Nice. Med två barn 3 & 7 år känns det så stort och läskigt. Vågar vi, ska vi ta steget… Min man kommer fortsätta driva sitt företag i Sverige med regelbundna resor varannan vecka o jag blir nog hemmafru/fotograf. Är fotograf idag. Än har vi inte tagit beslutet men det lutar åt att det blir av!! Kul att läsa dina reflektioner kring det!! Kram
Jag bor också utomlands sen många år och omger mig precis som du med ganska många svenska vänner. Även om det är ganska blandat. Jag tror att de svenska vännerna gör att en inte känner sig så himla långt bort ändå? Samtidigt så tror jag verkligen att Sverige skulle kännas litet samt att jag skulle sakna att bland språk och kulturer hejvilt. Känns dock tråkigt att vara en sån där superviktig utomlandssvensk som helt plötsligt blivit för världsvan för lilla Sverige, för Sverige är ändå himla bra på massa olika sätt. Ja ett jävla velande är det helt enkelt!
älskar att du är så öppen o ärlig med hur det är. just därför din blogg är bäst. tack cecilia. puss!
Det känns som att ni hör hemma i LA. På nåt vis… Sol, palmer, hav, familj, vackra miljöer, intressanta jobb, fashion m.m. Svårt att åka hem till Farsta efter allt det här… Stanna kvar i paradiset! 🙂
Hej
Vad för en sida! Jag bor själv i utlandet och känner mig precis som alla här.. För första gången så känner jag mig förstådd och inte helt gaga. Efter 16 år i Tyskland så är saknaden efter skidåkning och skärgården otroligt stor…jag tror det började när min son föddes, eftersom tankar som ”var ska han gå i skolan” och ”vore det inte bra att han får samma utbud med båt, scouter, skidåkning, skolsystem etc som jag ” och SVENSKA!
Min tyska fru lider eftersom jag verkligen blir ledsen när sommaren eller vintern är här. Man slutar att njuta av livet idag. En här skrev det rätt… Live your life today.. Men det gör jag inte.
Men ni alla har rätt… Slask, dimma, kyla… Hur ofta är det verkligen strålande sol, klarblå himmel och 25 grader i Mälaren? Men även så är saknaden stor.
Men 16 år senare..vänner har utvecklas, har egna familjer med nya partnern och flyttat.
. Saknar jag verkligen landet eller saknar man livet som man hade för 16 år sedan? Landet, folket och vänner har utvecklas.. Samt man minns bara positiva intryck.. Min fru har rätt när hon säger ”är du säker att vänner, utbud och landet är så nu? Och ”jämför dina vänner här med ”hemma”.
Hon har nog rätt.. Men skärgården…….
En stor skillnad mellan många av er och mig är… Jag är ensam.. Ingen svensk som man känner här….
Jag är rädd. Rädd att stanna här men även rädd att komma hem och bli besviken…
Vad tycker ni?