De här små krumelurerna sitter på ett papper på kylskåpet, och gör mig så rörd, lycklig, varm och jag vet inte vad – och egentligen vet jag inte varför. Det är bara så sjukt gulligt. De där N:en. Kampen och koncentrationen som krävdes. Den lilla pannan som var alldeles ihopskrynklad när hon skrev. Hur hon tittade på pappret och balanserade tuschpennan längst ut i spetsen för att få allt rätt. Pustade stolt ut när det var färdigt: Titta mamma! Ögonen svämmar över och jag måste torka bort någon liten tår varje gång jag tänker på det. Vad är det med oss föräldrar? Varför blir man så ofattbart lättrörd och känslig? Jag gillar det. Men jag förvånas över hur otroligt gråtmild de där barnen gjort mig.
Lämna ett svar