Så här tänkte jag när jag satt i bilkön i morse:
Människor är ju generellt vid ett första intryck nästan alltid negativa till förändring. Inte förändring som i att gifta sig, få barn, åka på solsemester – inte den typen av förändring. Utan mer när det är rutiner det ska ruckas på. När gamla invanda saker ska styras om. Vankas det omorganisering på arbetsplatsen ropar alla ”neeeeeej” och ser allt som potentiellt skulle kunna gå snett nu Margareta plötsligt är Bosses chef, och Christina får sitta borta i hörnkontoret i stället för till vänster om kaffeautomaten. Ni fattar. Och sen visar det sig nästan alltid efter ett litet tag att den där ändringen kanske inte var så farlig ändå. På ett litet kick anpassar man sig till den nya situationen, och ganska snabbt har man svårt att komma ihåg ens hur det var innan förändringen. Vad var det man var så rädd för nu igen?
Jag försöker aktivt stå emot den där reflexen att vara rädd för förändring. Ja, själva förändringsprocessen kan ju ibland vara lite stökig, men så fort det är gjort blir det ju nästan alltid bra. Jag försöker alltid tänka att ”nu känns det kanske lite jobbigt, men på andra sidan VET jag att allt kommer vara bra”. Och nu kommer min poäng: Kanske skulle man försöka trumma in samma positiva syn på förändring när det gäller sig själv och sin egen åldrande tvåbarnsmammakropp?
”Titta vad mitt skin har utvecklats! Det blir bara lösare och lösare runt magen för varje år. Och mina bröst! Är det inte helt fantastiskt fiffigt att de är så rörliga? Att de trivs lika bra i armhålan som mitt fram. Otroliga bröst alltså. Så… flexibla! Och den här omorganisationen som gjorts i mitt ansikte, den tror jag verkligen på. Det syns verkligen när jag skrattat riktigt ordentligt, för det tar typ en halvtimma innan fejset vecklar tillbaka sig och blir någorlunda slätt. Man ser verkligen att jag är en glad typ, hela ansiktet är fyllt av jättelånga smilgropar.”
För vem har bestämt att allt detta skulle vara något negativt? Va? Är det vår generella rädsla för förändring som gör att vi är så rädda för de där förändringarna som händer i kroppen när vi blir äldre? Är det för att vi är en superkonservativ ”det var bättre förr”-ras som folk lasrar fejset och pepprar det med botox? I sådana fall är det ju rent löjligt pinsamt att vi inte lägger av med den här gammelskräcken ögonaböj.
Lämna ett svar