Foto cred: Aninesworld
Hörni, nu måste vi snacka om en konstig grej som jag tror händer de flesta av oss då och då. Den där känslan när man liksom vet att en person är närvarande. Och som man tycker rent rimligtvis inte borde ha med slump att göra.
Jag tar ett exempel. Härom veckan var jag på Anine Bings butiksinvigning här i LA. Det minglades och åts macarons. I ett hörn längst inne i butiken tyckte jag mig plötsligt se den svenska skådespelerskan Cissi Forss. Jag tittade på henne ett tag, för det var ändå aningens luddigt. Var det verkligen Cissi Forss? Inte visste jag att hon bodde i LA? Bor hon i LA? Hon kanske bara är här och gör castings… Så stod jag och funderade någon minut. Tills jag insåg att det inte var Cecilia Forss. Utan någon annan som i och för sig på många sätt var väldigt lik henne, men som på ett mer diffust sätt i största allmänhet fick mig att associera till och börja tänka på Cissi Forss, som alltså är en person jag inte känner eller ens är minsta bekant med.
Ungefär 15 minuter går – och plötsligt kliver den riktiga Cecilia Forss in genom dörren. Hon hade inte varit där innan, och jag visste inte att hon skulle komma och hade inte hört hennes namn nämnas på något sätt. Jag måste nästan gnugga mig i ögonen och starkt fundera över om jag håller på att bli galen och om den där jag såg förut kanske ändå var hon, fastän hon nu bytt om och färgat håret. Nej då. Den första Cissi Forssen fanns kvar i lokalen. Och så kom originalet. What are the odds liksom?
Händer inte såna här grejer väldigt ofta? Man tycker vid flera tillfällen sig se en person, som sedan visar sig vara någon annan – men så vips och i samma veva dyker personen man hela tiden tyckt att man sett upp?
Kan vi inte resonera lite kring hur det här hänger ihop. Jag tycker att det är märkligt och spännande och vill förstååååå!
Japp & det ÄR skumt! Samma sak när man har drömt om nån man inte sett på evigheter och möter personen ifråga senare samma dag.
Hänt mig med, kom körades i rondellen vid gullmarsplan på väg till jobbet en lördag. Då en bilist kommer mot mig å jag hinner tänka Gud de e min kusin, undrar hur det är med honom osv. Vi har ingen vidare kontakt å tänker på honom ja kanske aldrig. Iaf, åker till jobbet, jobbar, slutar åker till Ica vid Telefonplan å vem kliver ut på min väg in om inte min kusin, samma kille som jag tänker typ aldrig, spooky men nice. Hur livet kan vara så stort å litet på samma gång. Kram
Visst är det läskigt? Man blir förvarnad på något sätt.
Är också helt förundrad och fascinerad av sådana händelser, vill också veta mer! Händer mig ett par tre ggr ggr i månaden att jag drömmer om ex en viss person (gamla bekanta påå ngt vis oftast) som man möter eller en person som kollas till en viss händelse. Jag och min mamma tänker skrämma de ofta på exakt samma sak/person,typ som tvillingar ofta beskriver, det måste väl ändå bero på genetiken. Men hur?! Är hon lika vacker i verkligheten Cecilia Forss tro?
jag vill också veta, tycker att det händer mer och mer!
en rolig bok som snuddar vid ämnet är ”slumpen är ingen tillfällighet” / jan cedrquist. det är inte en lång roman utan en bok fylld av historier som dessa. att ta upp ur väskan och läsa en 1-4 lång historia. superkul och superintressant <3
Synkronicitet! Läs boken ”slumpen är ingen tillfällighet”, minns inte författaren men han är svensk. Jättespännande!
Ja! Detta är väldigt läskigt. I våras var jag på Ica och trodde då att jag plötsligt såg min grundskolekompis mamma. Henne hade jag inte sett på 20 år … Men, det var inte hon såg jag när kvinnan kom närmare. När jag sedan lämnar Ica 30 min senare, vem springer jag inte på vid min bil på parkeringen? Japp, min grundskolekompis mamma. Scary.
Är det Nicole Ritchie där bakom? Eller är det en föraning om att jag snart kommer att se Nicole Ritchie nån annanstans?…. Hahaha.
Gick o tänkte på en gammal bekant (konstigt bara det att denna person plötsligt dyker upp i huvudet) och undrade vad hon gjorde idag, såg ut mm. Plötsligt dyker hon upp på Coop! Inte bara EN gång utan plötsligt VARJE gång jag handlade där!! Så skumt!!
Tidigt imorse när jag låg i sängen och funderade på vem skulle skulle kunna passa vår 2 åring 1 timme på fredag morgon så utbrister i samma sekund som jag själv tänker på just honom min 2-åring bredvid mig i sängen: ”Hannes”?
Skumt också då att jag tyckte det kändes lite märkligt och att jag några timmar senare skulle gå in och läsa denna text av dig…
Precis det hände mej på jobbet för en tid sen. Såg en kille som jobbar som chaufför åt oss och han va så himla lik en jag haft en fling med. Va tvungen att kolla både en och två gånger för att konstatera att det inte var han. Men, vem dyker inte upp på jobbet nån dag senare då, som kund. Så sjukt! Han var fortfarande lika snygg också…
Hej Cecilia – Fattar PRECIS hur du menar och är så glad att jag nu får berätta min absolut sjukaste historia om detta fenomen!!!
Gick på en kurs med en människa jag inte kände speciellt väl, inte gillade speciellt mycket, i en termin. OK – 10 år senare går jag på en gata i New York, och plötsligt flyger tanken på denna människa i mitt huvud, från ingenstans. Totalt orelaterat – han flyger liksom in i mitt huvud. Sen går jag runt hörnet på gatan – och där går han förbi mig, livs levande.
Det är verkligen helt oförklarligt på något annat sätt än att jag liksom uppfattade hans vibbar på 30 meters håll, och det tolkade jag som en tanke.
Vad tror du?
:)) ha en bra dag o tack för bra blogg – K
Inom vetenskapen (med risk för att jag förvanskar min fars information nu) så kallas detta Lex Duplex. Alltså lagen om…två grejer (mina ord, inte min fars). Exempel att man som läkare får ett sådant där unikt, once in a lifetime, fall. En sån där superovanlig sjukdom typ. Och tre veckor senare får ett likadant fall.
Nu kan vi väl inte kategorisera Cissi Forss som superovanlig sjukdom (hoppas jag) men teorin är väl applicerbar. Åtminstone tänker jag numera alltid ”lex duplex” när sådant händer, även om det är mer vardagliga ovanligheter.
(Min neurokirurg till far skulle dock fnysa lite åt den här kommentaren och säga ”är det egna forskningar eller?” eftersom jag högst troligen begår enorma övertramp på vetenskapen. Tur att jag inte karvar folk i hjärnan till vardags dårå.)
Ur psykologiskt perspektiv tror jag det handlar om ett typiskt tankesätt (s.k. heuristiker) hos de flesta som går ut på att vi underskattar regelbundenheten hos slumpen, och sannolikheten för olika händelser. Alltså att ”otroliga” saker händer mycket oftare än man tror.
Att du tänkte på Cissi Forss där och då var kanske inte jättekonstigt heller (associationer till svenskar/mode/modeller, ni kanske har gemensamma bekanta så att hon liksom finns i din värld etc) och det var kanske inte jättekonstigt att hon också dök upp i det sammanhanget. Men superintressant, har själv upplevt samma grej många gånger!
Jag är vanligtvis inte någon som kommenterar bloggar men kan inte låta bli. Det du nämner är ”attraktionslagen”. Vi drar till oss det vi tänker på. Boken ”the secret” förklarar det bättre. Se det som ett gott tecken, det brukar jag göra.
Jag tänker som Helena. Jag tror på psykologi och att vår vilja att se mönster, skapa sammanhang och hitta mening med saker kan förklara mycket av hur vi uppfattar situationer (men kanske inte allt!) Och confirmation bias, vad det nu heter på svenska: hur vi omedvetet letar efter sådant som stärker/bekräftar vår uppfattning. Brukar tänka på det när jag hör folk säga (ofta!): ”Åh, jag föreställde mig verkligen att det skulle finnas en parkeringsplats ledig när jag kom hem – och så var det det!” Ja, men tänk på alla andra gånger du kommit hem och hittat en plats utan att tänka på det? Eller tänkt på att det skulle finnas en plats ledig och så gjorde det inte det? Tänker jag då, lite krasst och tråkigt.
Sen gör jag samma sak själv ändå. Var lite intresserad av en kille som jobbade i samma kontorsbyggnad som jag ett tag och vi sprang på varandra hela tiden, överallt – i entrén, i trapphuset, på lunchserveringen intill, på väg till och från jobbet. Det kunde ju inte vara en slump. Men i ärlighetens namn sprang jag lika ofta på hans kvinnliga kollega, fast det la jag väl inte lika mycket på minnet och framför allt kunde jag inte se någon mening med det…
Men jag gillar tanken på magi 🙂
Min pappa och jag satt och tittade på TV och han säger plötsligt ”men herregud det där måste vara en av min gamla (40 år sedan) lumparkompis Lasse. Är han skådespelare? Honom har jag inte sett sedan lumpen”. Han tittar lite extra och inser att det inte var den han trodde. ”Men oj vad likt” säger pappa. Vi byter kanal och efter 30 sekunder så ser vi honom, Lasse! Pappa tror inte sina ögon. Lasse var på den andra kanalen och stod där och blev intervjuad om någonting och vi fattar ingenting. Vad är oddsen liksom?
Kan rekommendera reklamgurun Jan cederquist bok; slumpen är ingen tillfällighet, handlar om just synkronicitet.