”Mamma, hur säger man snorunge på franska?” frågade Bonnie idag. Det var inte direkt dagens enda fråga, men kanske den konstigaste. Hon frågar så mycket lilla Bonnie. Det är frågor som följs av frågor, som följs av tjugofem frågor till. Jag skulle uppskatta att hon ställer typ tio frågor i minuten, dygnet runt (ja hon pratar i sömnen också) – jag skojar inte. Vad sa pappa nu? Varför har katter päls? Varför är gubben röd? Vad betyder grön? Får man köra på grön? Kan du finska? Vad är en grav? Vem bor i en grav? Hur stor är en grav? Varför är regnbågen randig? Och så vidare. Det här är ju förstås något alldeles fantastiskt, även om det också ibland är nära att driva en till vansinne ska erkännas. Men ändå. Hon är nyfiken. Vetgirig. Smart. Hungrig. Intresserad. Men. Hur ska man som förälder hantera det? Även om det vore trevligt att sitta i en stol hela dagen och lugnt svara på hennes frågor (man vill ju helller inte bara ”döda människor bor i gravar” – sådant där måste ju förklaras pedagogiskt, svaren på vissa frågor kan ju vara ganska skrämmande menar jag – för att inte tala om svårbegripliga), eller förklara att man faktiskt inte vet svaret – så funkar det ju inte riktigt rent praktiskt. Det vore ju himla tråkigt för Rio om inte annat. Så. Hur gör man? Jag vill inte vifta bort hennes ärligt ställda frågor, men ser liksom inte riktigt hur jag ska hinna bemöta dem allihop. Har ni några kloka tankar att dela med er av så är jag mer än tacksam!
Idag har vi varit på utflykt till Crandon park och Bill Bagg Cape FLorida State park på Key Biscayne.
Nu är mina egna barn inte i den åldern ännu, men till andras barn brukar jag ställa motfrågan ” vad tror du själv?”. Ofta svarar de då själva på frågan. Dock gäller det nog att njuta. Om några år ger de blanka tusan i vad vi tycker…..
Känner igen det där. Min lillebror (han är 16 år yngre än jag) har alltid ställt alldeles omöjliga frågor; ”finns det något sätt att ta vara på energin i en blixt?”, ”kan man älska en fjäril?” osv. De mer vetenskapliga frågorna har hemma besvarats med ”det undrar jag med, vi får ta en sväng till bibblan och låna en bok i ämnet!”. De mer filosofiska med nåt liknande ”vad tror du själv?”, så får frågan mynna ut i en diskussion.
Vilken fin kjol på Rio! Var har du hittat den? 🙂
Ok, du bara måste se det här klippet. Komikern (så sjukt rolig) Louis CK pratar om just det här med barn och frågor.
http://www.youtube.com/watch?v=BJlV49RDlLE
Ha ha, visst är det så, de frågar och frågar och varje svar man lyckas producera genererar ännu en fråga. Min barndomskompis lyckades så fullkomligt trötta ut sin far att han till slut som standardsvar tog till ”fråga i kiosken” när hon undrade för mycket. Inget jag alls rekommenderar, men jag brukar le åt minnet när mina egna små är extra frågvisa. Själv har jag kommit fram till att korta raka svar brukar funka bäst. Jag säger också ofta att jag inte vet (när jag inte gör det). Frågor om livet och döden är alltid tunga och svåra, var fanns man innan man föddes osv. Min dotter som är fyra brukar låta sig nöjas med ”det är ingen som riktigt vet det där”, eller så förklarar jag att alla tror olika och så berättar jag vad jag tror. Jag måste erkänna att jag ibland efter att ha blivit pepprad med ett trettiotal frågor på raken (och jag misstänker att hon bara testar hur länge jag orkar svara) helt enkelt säger ”fråga inte mer nu” : ) Naturligtvis inte som svar på de stora livsfrågorna, men på ”varför är glassen kall, varför smakar socker sött, varför regnar det” osv osv.
Knepigt det där.. jag har jobbat mycket i högstadie- och gymnasieskola med undervisning och fick då mer än sällan mötas av apatiska inställningar och noll hunger efter svar på livets möjliga och omöjliga frågor. Den där nyfikenheten är så otroligt värdefull men blir skör med åldern. Håller med Ida nedan, ”vad tror du själv” är nog ganska bra för de stimuleras till självständigt tänkande och tappar samtidigt inte förtroende för föräldrarnas ”allvetande”.
en sak till, tycker att lilla Rio är mycket lik Robyn på 2:a bilden uppifrån!
När min son ställer frågor som jag inte kan svara på (han är 6 år och har många frågor om exempelvis rymden) så brukar jag säga att vi sätter oss ner en stund innan läggdags och googlar och letar svar tillsammans. Då får han en liten frågestund och jag kan ge honom både svar och tid för just alla dessa frågor. Men det hjälper ju inte just i stundens hetta när alla frågor kommer en efter en och då håller jag nog med Ida och Dina om just det här med att vända frågan till barnet. Dessutom vinner man ju ett par minuter att lägga sin energi på något annat medans barnen funderar vidare på egen hand. 😉
Har läst din blogg i cirka två år från och till och ville bara ramla in och säga tack, för dina klädval de senaste dagarna. Jag är nämligen nitton år och har nyligen flyttat till Malta där jag lever loppan och har det allmänt bra. Jag är väldigt säker i min stil i vanliga fall men nu närmare sommaren så har jag sett ett litet dilemma i min garderob. Det är nämligen så att jag jobbar med två trollungar på ett och tre år och jag har haft så himla svårt att tänka på mig vad jag ska ha på mig när jag jobbar. Något som är svalt och skönt men samtidigt lite mer o-utmanande än korta sommarklännngar. Tycker de senaste kläderna har varit sådär lite lagom tuffa och passande på jobbet. Så tack!! Njut av semstern!
Kom direkt att tänka på den här låten när jag läste dit inlägg:
http://www.youtube.com/watch?v=2SaVjJ8taLU
Har två tjejer på 5 och 2 år. Jobbar även på fritids med lågstadiebarn så, tro mig, jag vet hur det är att få frågor 🙂 Några enkla tips: Svara bara på EXAKT vad de frågar om. Linda inte in i onödan. Inga långa förklaringar. -Varför är regnbågen randig? -För att solen lyser på vattendropparna. Vem bor i gravar? – Ingen. Var bor döda människor? Jag vet inte riktigt men jag tror de bor i himmlen. Varför har katter päls? – Så de inte fryser. När de blir äldre kan man starta intressanta disskussioner men i den första frågefasen behöver det inte vara speciellt komplicerade svar. När jag gjort den här rundan med första dottern fick jag tänka till en extra gång men märkte att det finns faktiskt svar på nästan allt! Att svara jag vet inte är som du märkt inget alternativ 🙂
Hej, tycker att denna bildserie fullkomligt strålar av lycka och värme! Herregud vilka härliga bilder, och vilken fin familj! Fick bara lov att skriva det 🙂 Njut av semester / Caroline, Sthlm
Vad roligt det var att läsa det här inlägget just idag! Arbetar som förskollärare på en fantastiskt bra Reggio Emilia-förskola här i Stockholm och kom precis hem från en studiedag helt uppfylld av barnens kluriga frågor och hur vi kan arbeta vidare med dem. Det kanske låter pretto, och man har ju olika roller som pedagog och förälder, men försök att besvara några av frågorna TILLSAMMANS med Bonnie! Fråga henne vad HON tror. Inom reggio emilia arbetar vi inte längre med förmedlingspedagogik där vi vuxna fyller det ”tomma barnet” med kunskap, utan vi ser barnet som aktivt i sitt lärande, även när man bara är ett år. Det är inget som börjar när de är äldre och går i skolan. Hade Bonnie gått på min förskola hade hon fått pröva sina teorier om varför en regnbåge är randig, få rita, måla, skapa, osv sina teorier tillsammans med sina kompisar och själv. Det hade kunnat ta en hel termin att arbeta just kring bara den frågan! Alltså, jag fattar ju att man inte gör så med sina egna barn, det gör inte jag heller. men det jag menar kort och gott är att vi inte behöver se oss vuxna som bärare av all kunskap, vi kan söka svaren ihop med barnen!
Tack för en trevlig blogg!
En fråga: var köper du Petit Bateau-kläder? Letar på nätet men hittar inte .. vare sig nätbutik eller ”riktig” butik. Supersnygg klänning!
Byengberg.com har ett litet utbud på nätet, själv har jag bra en bra kran – tjejen som är agent för märket i Sverige, det är genom henne jag beställt och fått grejer direkt från Frankrike.