Ny morgon i Los Angeles – och idag ska vi få flytta ini huset vi hyrt. Utan att ha sett förutom på bild. Det känns MYCKET nervöst detta. Man får ju hoppas att det ät lika trevligt som i min fantasi. Jag kan vara kontrollfreak på många plan, men med såna här grejer är jag väldigt kör bara och hoppas-på det bästa-inställd. Och det är kanske tur, annars hade det nog blivit svårt att göra den här resan. Man måste chansa och våga hoppas och vara beredd på att allt kanske inte blir exakt som man trott men säkert bra ändå.
Många undrar vad det är vi ska göra här? Om barnen ska gå på dagis? Och hur länge vi ska vara borta?
Jag är faktiskt inte helt säker på att jag kan (eller vill!) svara på allt, men ungefär så här:
Hur länge vi blir borta beror på hur vi trivs och hur det går, och ja, barnen ska gå preschool, amerikanskt dagis motsvarande, så de kommer väl få uppleva någon slags crash course i att lära sig engelska, men det brukar ju gå imponerande snabbt för små barn att ta in nya språk har man hört! Per ska jobba mot amerikanska uppdragsgivare och jag mot svenska och vårt hus hemma i Farsta har vi hyrt ut. Undrar ni något mer så ska jag försöka svara, annars kommer ni säkert få svaren under vägen.
Nu – håll tummarna för huset är ni snälla!
Okej, en fråga: Skulle ni kunna tänka er att stanna i LA för gott? Eller ser du det mer som en 1-år/2-årsgrej?
Håller tummarna för huset ochatt ni kommer att trivas! 🙂
Em: njae. Tanken på att emigrera för gott har aldrig lockat mig, jag älskar Sverige och att bo där. Det är mer ett kortare äventyr vi var sugna på!
Håller tummarna för huset!
http://www.karingustafsson.wordpress.com
Hoppas att huset är okej, annars går det väl förhoppningsvis att fixa ett nytt?!
Det låter hur härligt som helst! Hoppas att huset känns bra!
http://willeochvallesmat.blogspot.se/
Åh, vad ni är modiga!! Vilket äventyr! Hoppas ni får en härligt tid där borta.
Bra, kort och koncist svar på varför ni är i USA. Ungarna kommer snappa upp engelskan hur snabbt som helst, så det kommer nog gå jättebra dem. Hoppas ni kommer trivas, och hoppas det går bra med huset.
http://www.resume.se/nyheter/media/2013/05/13/medieparet-lamnar-sverige-for-usa/
Var det svårt att bestämma dig?! Var det Pers jobb som var utlösande faktorn röjer hade ni åkt ändå?!
Åhhh, spännande. Men HOPPAS du verkligen trivs med , för i min bekantskapskrets har jag en och annan kvinnan som hakat på karln som fått jobb utomlands och det har inte alltid slutat så bra. En jobbar och gör karriär och den andra fastnar i hemmaträsket. FAST du har ju bra jobb på det sättet – flexibelt och kan göras lite var som. Lycka till!!!!
Anna: jo, det finns säkert sådana exempel, men jag tänker att det hänger på vad man gör det till, och för oss började den här resan med att vi båda bestämde oss för att gemensamt äventyr och SEN fick per det här jobbet. Och frilansa är det bästa sättet att jobba för mig!
Gilla <3! Lycka till m allt o ta en dag i sänder!
Det är ett fantastiskt äventyr ni har gett er iväg på, både ni som individer och familj kommer att utvecklas. Barnen kommer att klara det och anpassar sig snabbt. Familj och vänner kan man ha jättebra kontakt med via skype/facetime! Visst kommer det kännas jobbigt ibland och kanske mestadels i början när massor av praktiska saker ska fixa sig…som kanske bil, körkort, var handlar man, försäkringar, vilken doktor ska vi ha om barnen blir sjuka…etc…ett tips är att gå med i SWEA, där finns andra svenskor som du kan få råd och hjälp av samt hitta vänner att umgås med. I det stora hela kommer ni få möjlighet att uppleva massor av saker som ni som ni inte ens vågat drömma om!
Vi är precis på väg att avsluta ett tre år långt äventyr och flyttar i sommar hem till Sverige (ett år i Kanada & två i Californien).
Jag är också ett kontrollfreak i vanliga fall…men man måste släppa ibland och på något konstigt sätt är det ibland lättare vid såna här tillfällen. När något inte blir perfekt blundar man, andas och säger till sig själv….nu utvecklas jag, det här är inte för evigt 🙂
Lycka till på ert fantastiska äventyr – ska bli så kul att få följa er här på bloggen!
Åh, vilken lycka! Vilket äventyr! Jag blir så avundsjuk! Detta är min dröm att göra!
Jag är så glad att jag hittade tillbaka till din blogg igen via ditt insta. Följde dig slaviskt när du fick Rio, för då fick jag min son nr 2. Nu är jag hemma med sin nr 3 och kommer hänga med dig i LA. Det ska bli så spännande att följa med er på er livs resa och bli inspirerad att göra samma sak nån gång i livet! Lycka till och njut i stunden!
Åååh hoppas det är ett sånt där spansk-inspirerat hus stenväggar, vinklar och vrår! Eller med en amerikansk porch iaf! Kommer bli hur bra som helst, vilket som!
Modiga är vad ni är! Å härliga! Ni har bara dethär livet…. eller hur!? Era barn verkar ju vara trygga i sig själva, en produkt av er omtanke och kärlek, ni är ju där, så det kommer säkert gå utmärkt bra!
Lycka till med huset!
Är tanken den att om ni trivs bra så kommer ni att stanna där för evigt?
Blir nyfiken på vad du ska jobba med. Fick en ide om att du kanske skulle slå dig ihop med Annie Bing på något vis och designa kläder!? men det är kanske inte alls något sånt.
Vilken Dröm.
Ni verkar vara en sådan härlig familj, alla fyra. Inga hinder liksom, gillart. Önskar er all lycka och välmående där borta!/J
Jag har ju följt din blogg i några år nu och jag började faktiskt gråta när jag förstod att ni flyttat till californien, mest för att jag har så svårt för separationer, men också för att jag har sånt kontrollbehov – hur ska det gå för barnen? Hur ska du försörja dig o sådana frågor dök upp… men när jag återhämtat mig fr chocken så tycker jag att det låter jättespännande – ni är så coola och stora som följer era hjärtan,Kram!
Sara: ha ha, Gulle du! Men vi ska väl inte separera? Jag är kvar här om du är kvar där?
Tack för att du svarade. Vill själv åka överdär ett år med min trettonåring vara för att få en ”ävenflykt” till innan jag blir för gammal (48), men har börjat förstå att det är ett av de svåraste landen i världen att flytta till och tänkte faktiskt mejla och fråga hur ni gjorde. Men om Per jobbar mot amerikanska uppdragsgivare så är det ju givet att man kan. Jag funderar vidare i min lilla värld. Fortsätt att blogga, din är min favorit!
Vi flyttade till England när barnen var små och det gick hur bra som helst. Barnen plockade upp språket mycket fortare än vi hade gjort. Men det bästa var att de andra barnen inte verkade bry sig att våra pratade ett annat språk. Man kan leka ändå! Lycka till!