För vad som kanske är på timmen på år sedan togs den här bilden på Rio. Då var hennes liv ungefär tio timmar långt och hon var den fridfullaste lilla bebis. Förlossningen hade satt igång kvällen innan. Och i en jäkla fart dessutom. Värkarna tilltog och efter bara någon timme kände jag att nu var bråttom, bråttom till BB. När vi var framme var hela förarbetet gjort i bilen, då gick vattnet inne på ett kontor där jag fick ligga och vänta eftersom det inte fanns något förlossningsrum ledigt. Jag vet att sköterskan som satt i receptionen när vi kom bad mig ”sitta ner och vänta”, och jag stönade fram att varken sitta eller vänta var över huvud taget aktuellt. Den här bebisen skulle ut. Nu! Och så blev det också. När vattnet gått ökade farten ännu mer, och någon slängde ner mig i en rullstol och hängde ett lakan över min nakna kropp och så kutade de med mig rullstolen i ilfart genom korridoren till ett rum som nu äntligen blivit ledigt. Sedan krystade jag ett tag (och bad här någonstans på fullaste allvar Per att barmhärtighetsdöda mig) och sedan kom hon ut. 4,5 kilo Rio. Utan bedövning (och det säger jag inte för att jag är bedövningsmotståndare eller så, utan för att det känns så jäkla ofattbart att jag faktiskt gjorde det. Å andra sidan. Jag har fött ett barn med ryggmärgsbedövning, och det blev ett fruktansvärt segdraget elände som till slut slutade med att bebisen hjärtrytm påverkades och att hon fick dras ut med sugklocka. Den andra gången, när jag inte hade någon bedövning alls, gick det som en jävla dans. Det var fullkomligt perfekt och fast jag lovat mig själv att aldrig säga det så var det faktiskt ”bland det coolaste jag varit med om”. Och skulle jag få ett tredje barn någon gång, så tänker jag åtminstone försöka klara det utan bedövning.)
Och idag fyller hon två. Mitt egensinniga och alldeles ljuvliga lilla barn. Som sitt första år var den lugnaste och tystaste bebis man kan föreställa sig. Jag minns bara ett tillfälle under det här första året när hon grät, och då hade hon hög feber. Resten av tiden var hon bara förskräckligt nöjd. Men så slutade hon vara minibebis och blev istället enormt energisk och fruktansvärt orubblig i sina åsikter om hur hon vill ha det för omkring ett år sedan. Och sedan dess är hon typen som gärna håller sig lite i environgerna. Spankulerar omkring och fixar och donar. Är expert på att smyga, och kan hitta på en väldig massa hyss, och vi andra i familjen märker inget förrän det är för sent.
Att vi har två små barn, två makalösa personer att älska och som älskar oss – allt de ger oss och våra liv, det är mer än jag någonsin kunnat drömma om. Bonnie och Rio – ni är mitt allt.
Lämna ett svar