Tålamodet. Vissa dagar har man det. Andra dagar finns inget alls. Idag var en inget-alls dag. Och nu ligger Bonnie och sover i sin säng. Med den där röda lilla pussmunnen halvöppen och frisyren i ett burrigt trassel på huvudet. Och hon är det sötaste och finaste jag sett och jag får ont i både magen och hjärtat för att jag var världens suraste morsa förut. Som bara tjatade och gnällde. Inte-lyssnade på hennes uppspelta babbel. Eftersom jag var lika trött och hungrig som hon innan maten stod på bordet och inte alls hade lust (well, någon var ju tvungen att laga den där maten) att outtröttligt dansa runt, runt, runt med henne till Pippi-låten. Imorgon ska jag vara en roligare mamma. Det lovar jag. Vilken tur att barn är lika duktiga på att förlåta föräldrarnas dåliga dagar, som vi är på att glömma deras.
En sak till. På tal om min lilla unge. Hon gillar bokstäver. Överallt där något står skrivet måste vi rabbla bokstäverna. Stå dä då?, säger hon uppfordrande. Och så får vi läsa och bokstavera. Hon sitter med min dator i knät och skriver Ö:n i långa rader. Det verkar vara favoritbokstaven. Och så har hon lärt sig hur B och E ser ut och var de sitter. Ni fattar hur stolt jag är va? Journalist-mamman som pöser ohejdat övernöjt och i det tysta gör storslagna planer och illusioner kring den lilla språkbegåvningens framtid. Det är jag det.
Lämna ett svar