Halloween är ju en verkligt stor högtid här i USA, och alldeles särskilt i Los Angeles som jag förstått det. Kanske för att vi alla kan samlas runt alla de här rätt så random traditionerna som kommer med Halloween, oasvett ursprung eller religion. Att det firas extra mycket just här beror kanske delvis på att vädret är så väldigt optimalt för att ge ut och trick or treata så här års. Svala, vackra friska kvällar. Kanske har det också med den stora delen mexikaner som bor här, som ju firar sitt Dia de Muertos  – Day of the dead i samma veva, och på ungefär samma tema (även om jag jan tycka att den mexikanska varianten är både vackrare och mer meningsfull).

Barnen klädde förstås upp sig i sina dräkter redan på morgonen – och i skolan var det parader, talangjakter och i Bonnies klass hade föräldrarna ordnat kalas med en massa pyssel, tävlingar och lekar och ett stort buffébord med godsaker.

På eftermiddagen sågs vi alla hemma och bättrade på Dracula-sminket (Rio, som alltid ska göra saker på sitt eget lilla vis, fick vi övertala att byta om från krokodildräkten hon haft i skolan till samma Dracula-tema vi andra i familjen satsat på) och laddade upp, innan vi åkte till Beachwood där vi träffade kompisar och åt middag tillsammans.

På resturangen drogs det också igång någon slags show på bardisken där alla ungar fick trava omkring och få applåder för sina dräkter. Jag tänkte då på hur fullständigt otänkbart det hade varit för våra barn att få för sig att utsättas för den uppmärksamheten med hundratals restauranggäster som applåderade och alla blickar – om det varit i början precis när vi flyttat hit. Men ett och ett halvt år i USA och de är ungefär som vilken amerikansk unge som helst – som ser scenen och uppmärksamhet som något självklart och kul. Har nog aldrig träffat ett blygt amerikanskt barn när jag tänker på det.

Sen var det ju då alltså dags att ge sig ut i kvarteren och tigga godis. Eller ja. just godistiggeriet var väl barnens jobb, men vi andra har kul också. Det är fruktansvärt mysigt. Som en stor mingelfest. I vissa hus bjuds det på ost och vin, vissa har satsat mer med monster, spindelnät, läskiga ljud andra står bara och delar ut godis. Fullproppat med folk på gatorna och överallt och en mycket god stämning. Lite så går det till här!

Vi blev någon slags Dracula-familj.

Man satsar helt enkelt helhjärtat och det är inte konstigt att den här dagen på kort tid blivit nästan större och viktigare än både jul och födelsedagar för barnen.

Bonnie träffade kompisar från sin gamla skola och de beundrade varandras dräkter.

När det glider runt en sån här snubbe ensam bland alla barnfamiljer är det väldigt lätt att drabbas av skräckfilmstankar.

Bonnie och hennes kompis Caesar kastade in lite zombie i Star wars/Dracula-kompotten också.

Pumpa-konst!

På vägen hem stannade vi till vid ett ”Haunted house” – ett privat hem (det finns flera sådana lite här och där över stan) där man tagit det hela ett steg längre. I det här fallet var det lite äldre barn som gjort i ordning en bana i trädgården, med superläskiga skrämgrejer som dök upp när man minst anade det, kusliga ljud, läskiga djur, stroboskop, monster och lik. Vi föräldrar fick inte följa med, men hörde hur det skreks av fasa från trädgården medan barnen skärrat utsattes för alla hemskheter. Dock mycket nöjda över att de vågat när de kom ut på andra sidan i tryggheten igen.

Detta är bara andra gången vi firar Halloween över huvudtaget, men det har redan blivit en superfavorit. Så supermysigt och kul för alla!